Berörande röster i flaxig regi

Mer än ett år försenad har Agrippina haft premiär på Drottningholmsteatern. Pandemin gjorden att hela förra sommarens verksamhet blåstes av, i år har den kunnat dra igång igen med försiktighetsåtgärder. Trots rigorösa mått och steg under repetitionstiden hände det ändå: en av sångarna i Nerones (Nero) roll testade positivt i Covid 19, och en ersättare måste snabbt inkallas. Sångerskan, Vivica Genaux, kunde inte på bara ett par dagar studera in Staffan Waldemar Holms regi, utan hon står – tunn och svartklädd vid ett notställ och sjunger vid scenens sida, medan rollens fysiska del gestaltas av en dansare, Jens Rosén.
En snilleblixt, som visar operakonstens maskineri: en operasångare har ofta roller på sin repertoar så att de relativt enkelt kan kliva in i helt olika uppsättningar. Så har traditionen sett ut, men idag är operaregissörerna hämtade från teatern och mer kreativa än traditionella. Så inhopperskan får stå i vanliga kläder vid sidan av och sjunga rollens musikaliska del, vilket hon gör alldeles underbart väl. Dansare är också sedan barnsben drillade att passa in i de mest skilda sammanhang. Och att den manliga rollen dansas av en man men sjungs av en kvinna blir som en mix av de tidiga operornas syn på röstlägen och vår tids uppfattning om manligt och kvinnligt som överlappande varandra. Jens Rosén satsar hårt på kutryggig gång, kanske för att understryka Neros obehagliga sida: mammagris och blivande despot.
Men det avslöjar också att Händels opera från 1710, komponerad under några veckor innan karnevalen i Venedig, i Staffan Waldemar Holms regi helt saknar koreografi. Den har en viss rörelseregi, men denna är starkt begränsad till att vifta med flikarna i de togor som hela ensemblen inledningsvis bär. Bente Lykke Möller har gjort scenografin och kostymerna, teater-romerska togor och mantlar för hela ensemblen som på det romerska imperiets tid, då operan utspelas. Vartefter operan fortskrider kläds de kvinnliga rollerna om i kostymer från barock, empire, biedemeier och fram till vår tid, då Poppea bär vit byxdress.
Om det finns någon innebörd i att låta forntid råda för männen och modern uppdatering för kvinnorna? Jag kan inte se att det används på något innehållsligt sätt, det är bara en roande idé i detta komplicerade intrigdrama kring drottning Agrippina som med tjuv- och rackarspel försöker se till att hennes son Nero blir kejsare. Och sorgligt att säga ser det ut som om sångarna får vifta bäst de kan och efter egen idé, vilket leder till att en dansare viftar lite mer än andra. Som rörelserinstuktion är det påvert.
Musikaliskt är uppsättningen en fröjd att avnjuta: Ann Hallenbergs Agrippina står som en klippa de fyra speltimmarna igenom, Roberta Mamelis smarta Poppea likaså. Drottningholmsteaterns fantastiska akustik och Franceso Cortis energiskt sensibla ledning av orkestern gör Agrippina till en upplevelse. Sett som en levandegjord speldosa från det förgångna fungerar allt väl. Det fantasilösa toga-flaxandet vill jag bara glömma. Och så längtar jag efter att den nya konstnärliga ledaren för Drottningholmsteatern, Anna Karinsdotter, tar tag i det dansmässiga underskottet på den gamla, rara teatern.

Margareta Sörenson