Musikhistorisk hyllning till Sankta Cecilia

För två år sedan ingick Händels Ode to Cecilia’s day som koreograferat allkonstverk för kör, solister, orkester och två dansare i Confidencens opera och musikfestival. I år återvänder Olof Boman till Cecilia, musikens skyddshelgon, men denna gång utan dansare och en profilerad koreografi. I stället får ensemblens sångare och musiker gestalta den text som Purcells musik bär i Hail! Bright Cecilia! Dansandet är mycket begränsat, även om framförandet i sig är dansant, rytmiskt och rörligt i ett corona-anpassat koncept.
I årets upplaga beskrivs och lovsjungs musikinstrumenten i Nicholas Bradys text, som är en hyllning till musiken och dess livgivande kraft. Och nog känner man igen Purcells pukor och trumpeter! När stråkinstrumenten besjungs och deras ”talande strängar” beskrivs av prästen och psalmförfattaren Brady, stiger sex violinister fram på Confidencens golv, där publikens stolar placerats glest utmed rummets sidor. Scenen och utrymmet längst bak i salongen blir två motsatta spelplatser, och golvytan i mitten ytterligare en.
När Cecilia hyllades 2019 var det med Händels musik till John Drydens filosofiska text om harmoni utifrån Pythagoras tes om att musiken gjorde skapelsen fulländad. Nicholas Bradys betraktelser om skogens trän som blir till instrument är mer konkreta och Olof Boman låter den bli ett generellt jublande över tillvarons härlighet. Han refererar till 1700-talets fantasifulla fester och till Cecil Beatons återskapande av engelskt slottsliv under 1920-talet – Beaton var fotograf, kostymdesigner och multiartist med ett brokigt och intressant liv.
Leif Perssons gestaltning av rum och scen ramar in den rörliga konserten; Sara Ekmans koreografi består av lätta, rytmiska omgrupperingar av ensemblens artister. Instrumentalister frigörs ibland från sin orkesterplacering så att man också verkligen kan se och höra till exempel violinerna. Då påminns man också om hur nära folkmusiken ännu var den högkulturella scenen, ofta beredd plats vid kungliga eller furstliga hov.
Festivalens program innehåller en artikel av musikvetaren Suzanne Aspden från universitetet i Oxford om hur opera- och danskonst utvecklas i London under 1600-talet. Bland annat var några flickskolor för besuttna centrala för dansens (och skådespeleriets) utveckling, aspekter vi sällan stöter på i svensk mer franskorienterad historieskrivning. Ungefär som drottning Kristinas dansande hovdamer som var embryot till den gustavianska och senare kungliga baletten. Kring dansen under barocken finns en hel del ny forskning – och praktik; material för Confidencen att gå vidare med saknas inte.
Så mycket snopnare att sångstunden för alla i tältet utanför teatern visar sig bli en manlig angelägenhet där ensemblens kvinnor försvinner i perferin. Det var inte i tiden ens på Purcells 1600-tal.

Margareta Sörenson