Den kulturella smältdegeln In the Heights

Den filmiska berättelsen om Washington Heights, på norra delen av Manhattan, New York, utspelas i ett utsatt område med latinos. Det är alltså immigranter från Karibien som bor
och arbetar i stadsdelen, en del av dem papperslösa som drömmer om
att få uppehållstillstånd och medborgarskap i USA.
I filmen In the Heights, i regi av Jon M Chu efter musikalsuccén på Broadway av Lin-Manuel Miranda och manusförfattaren Quiara Alegria Hudes handlar det om unga, medelålders och äldre som alla arbetar hårt, har många vänner och arbetskamrater och en gemenskap i sin immigranthistoria som gör att de älskar sin stadsdel the Heights.
En av dem är Usnavi, spelad av Anthony Ramos som springer iväg till jobbet i en liten butik tidigt på morgonen, där han snackar med folk som kommer in, diskuterar, sjunger, dansar- han är en del av den underklass som utvecklat the Heights, är stolta över sitt arbete, sin kultur, vänskap, och sin nya hemortsrätt.
Bästa sättet att uttrycka denna stolthet och ambivalens inför sin identitet som immigrant, med rötter i hemlandet långt borta, är dans – breakdance, street-dance, flamenco, även dans i stor simbassäng- med stark energi, ibland med ilska, som då den hemvändande akademikern Nina, spelad av Grace, som sjunger om sitt utanförskap på universitet, hon vill bara sluta, avbryta sina studier där.
Då blir kvinnorna på frisersalongen rasande på situationen, Ninas val är inte rättvist mot henne, alla dansar med uttrycksfull vrede mot hennes utsatthet, till och med plasthuvuden med peruker på, rör sig i takt med musik och sång. Arg dans med uttrycksfulla formationer blir inte enbart en gestaltning av det som sker utan är med och skapar berättelsen om rasism och klassperspektiv i filmen. Inte minst med smarta sångtexter, artister som kan dansa,
sjunga och göra trovärdiga insatser som skådespelare. En höjdpunkt är då en lott med en vinst på den ofattbart höga siffran 96 000 dollar, som ryktet gör gällande finns någonstans i the Heights, vilket får folk att drömma och fantisera om vad de skulle göra ifall de
skulle finna och vinna denna lott. Då börjar folk dansa överallt, speciellt i den stora bassängen, där filmkameran är med ner i vattnet, upp i himlen i en maximalt actionladdad allmän dans, något av det mest absurt glada i filmen, slutar med att filmkameran flyger upp i himlen, där dansarna blir till små figurer, som i ett nätverk.
Det grundläggande i filmen är gemenskap och solidaritet som skildras på många olika sätt. Dock har filmen kritiserats för att det är alltför många vita skådespelare med, trots att publiken får se alla kategorier i stadsdelen, afroamerikaner, vita, latinos och andra i filmen.
Den svenska biopremiären ägde rum 18 juni och den visas för närvarande på SF Bio och Folkets Hus och Parkers biografer (samt troligen även på Folkets Bios biografer).

Ingela Brovik