Västanås körkarl rullar ut i aktualiserat och mångtydigt landskap

Det brukar spraka och gnistra om kostymerna hos Västanå teater. Det brukar kännas som att gå på fest att se brokigheten blomma. Men denna gång är det grått. Musgrått som en pandemirapport, grått som damm och smuts i ett fattighus, grått som det falnande hoppet hos de som försöker bekämpa missburk, våld, smitta och självförakt.
Men konceptet med stiliserad musik- och dansteater är detsamma och kärleken till Selma Lagerlöfs humanism, tolerans och känsla för skrönor bär Leif Stinnerboms dramatisering och regi av Körkarlen. Det är till och med så att det bokstavligen musikburna berättandet med Magnus Stinnerboms samtida folklore-komposition för stråkar, trumma och orgel lyfter och ger ny frasering åt den ganska tradigt berättade korta romanen Körkarlen. Stinnerbommarna borstar av sentimentaliteten och tolkar den som känslighet och engagemang.
Det förblir obegripligt varför den unga slumsystern Edit blir förälskad i den våldsamme slusken David Holm och försöker rädda honom. Lika lite går det att förklara varför kvinnor tror sig kunna frälsa brutala missbrukare än idag. Eftersom Västanå löper linan ut och gör allt till ett spel för människofigurer som spelpjäser på ett bräde behöver man heller inte ha en psykologisk manual till reds. Kärlek går inte att förklara, den bara finns.
På Selmas tid fanns inget skyddat boende för David Holms arma hustru och de tre barnen, det fanns inget vaccin heller mot den smittsamma tuberkulosen; Västanå avstår från att understryka aktualiteten, men vi vet ju så väl, där vi sitter, 50 personer glest utplacerade i den stora ladans varma famn.
Grått och stramt, alltså, när inte högt upp under taket ett klockspel öppnas, ett sådant som tyska rådhus brukar ståta med. Där står döden med sin lie och räknar klockslagen, det är nyårsnatt och sanningens minut närmar sig för David Holm. Klockspelet är pärleporten och yttersta domen i ett; därunder gråa hus och den vingliga kärran, farkosten där Körkarlen, Josef Säterhagen, tronar. Därnere virvlar svartklädda dödsvarelser, fattigfolk och barnhemsbarn kring stommen av aktörer, Jakob Hultcrantz Hansson som David Holm, Hanna Kulle som hans hustru och Nadja Mirimiran som Syster Edit, den döende slumsystern. David Holms ande, som Körkarlen lyfter ur hans av fylleslag döda kropp, dansas av Håkon Håvelsrud Odden – vig, seg och ständigt närvarande, som bandet mellan ont och gott inom David Holm.
Inspirationen från Dickens En julsaga är påtaglig i Körkarlen, men Stinnerbom gör den mer antydd och som en bild av en inre kamp. Några speltrick från kinesisk jinju (pekingopera) visar sin effektivitet: springande entréer som gör ett varv över scen höjer trycket och skapar dramatisk väntan inför nästa scen. Teater på västanå-ska, allvarsam denna gång, men varmhjärtad musikteater framdansad till alla som vill öppna sina hjärtan.

(Publicerad i Expressen.se 28 juni.)

Margareta Sörenson