Mamsell Blasie griper inte in

Tänk på avståndet mellan ord och handling. Tänk på avståndet mellan personerna. Ringvägen på Söder i Stockholm är samlingsplats och uppsättningen inleds med en promenad. Röster och musik i öronen, vi ringlar oss fram i sommarhettan. Ser du kvinnan på parkbänken? Följ efter mannen i regnjackan….
Väl inne i Ö2 Scenkonsts nya lokaler i närheten av Orionteatern möter en tu- eller tredelad berättelse av annat slag. Tänk på avståndet-reflexionen kan förstås som en nyckel: detta är en berättelse om en alldeles vanlig ung kvinna från ett villaområde i Åkersberga som blandas med bilder från det spännande livet som kvinnlig agent, en Modesty Blaise, ett liv som hon inte alls lever. Den vanliga Josefin, övergreppen mot henne, en oönskad graviditet med en olämplig pojkvän – med hjälp av Nils Granberg i flera roller spelar Joséphine Wistedt den historia hon själv skrivit. Kanske den också är hennes egen, kanske hennes pappa verkligen hade agent-serier i bastun som skapade hägrande idealbilder av den coola, behärskade kvinnan som tar sig ur alla knipor.
Wistedt & Granberg är båda fysiskt skickliga aktörer. I den nästan tomma betonglokalen skapar de rafflande scener och en dramatisk drunkning. Produktionen görs i samarbete med kollektivet Svärmen, dit båda skådespelarna hör.
Någon regissör finns inte, dock en dramaturg. Kopplingen mellan den inledande vandringen i gaturummet och själva pjäsen är egendomligt svag. Idén till pjäsens andra del är god och motiverar epitetet ”tragikomisk” som nämns i Ö2:s egen beskrivning. Men utförandet hamnar mest i tragik, och det blir allt svårare under resans gång att se vad Mamsell Blaise har att tillföra.
Avståndet igen. Kanske avståndet blev för litet mellan dramatikern och skådespelaren Wistedt? Hennes historia är sorglig och till slut tycker jag bara helt enkelt och mänskligt synd om henne och struntar mer än vanligt i agentseriernas pappersplatta figurer. Den inledande ljudpromenadens luftiga grepp landar lite för platt hos Ö2.

Margareta Sörenson