Närvaro och samvaro med begränsningar

Cirka 10 minuter bort från Erikslustvägen där Ingmar Bergman bodde när han slog igenom
finns Mellanhedsparken som i år för första gången arrangerarMalmö Sommarscen, där denna eftermiddag spelas Skånes Dansteaters föreställning Nook i koreografi av
Fabio Liberti.
På gräsmattan mitt i parken framträder sex dansare, två manliga i kjol, två kvinnliga i långbyxor samt två manliga i byxor, där scenen definieras av de träbrädor som ligger i en stor cirkel, som en arenascen runt publiken – eller som en symbolisk bild för avgränsning på grund av coronapandemin…
Det börjar med att en kvinnlig dansare går fram och flyttar en bräda i varje del av cirkeln, som blir till ett slags öppning eller ingång ut mot publiken, alternativt ut mot corona.
Snart gör alla de andra i danskollektivet samma sak, de flyttar ut eller bort brädorna, som skapar avstånd mellan scen och publik, bryter gränsen mellan dem och oss i publiken, eller restriktionerna idag.
Kollektivet rör sig runt i olika danser och asymmetriska rörelsemönster och former där de två manliga dansarna i kjol tar ut svängarna med extra allt. En av dem ställer sig på huvudet med kjolen hängande över sig så att han inte kan se, håller på så länge att tiden stannar.
Snart sitter alla tillsammans, flyttar bräderna längre in, bort från publiken, skapar inre gräns, med mindre scen, in mot dansgruppen som en visuell fysisk undertext om lydnad eller rädsla inför corona och restriktioner.
I början rör sig dansarna i olika positioner och rörelsemönster, i slutet dansar alla på samma sätt unisont.
Handlar det om kollektiv gemenskap i gruppen i motsats till frihet? Eller sorg och förvirring inför dagens läge?
Tidsandan speglas och gestaltas kongenialt i denna föreställning.

Ingela Brovik