Hoppa till sidans innehåll
Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 15 april 2024

Den danska sångskatten i intressant nytolkning

2021-06-15

Fakta:

Namn: Vita Danica
Koreografi: Koncept och koreografi: Marie Brolin-Tani
Regissör: Koncept och regi: Sargun Oshana
Musik: Koncept, musik, arrangement och sång: Pernille Rosendahl,samt Arrangement och musik: Søren Vestergaard och Dennis Ahlgren.
Ensemble: Holstebro Dansekompagni, Scenografi och ljusdesign: Sarah Fredelund. Kostymedesign: Mark Kenly Domina
Plats: Aarhus Teater, Scala
» https://holstebroteater.dk

Det är tydligt ända från starten, att det är tal om ett helt nytt synsätt på den danska sångskatten i den nya dans- och musikföreställningen Vita Danica, som är skapad i nära samarbete mellan sångerskan Pernille Rosendahl, regissören Sargun Oshana och koreografen Marie Brolin-Tani och hennes Holstebro Dansekompagni (som nyligen har bytt namn och tidigare hette Black Box Dance Company).
Till tonerna av den danska nationalsången Der er et yndigt land spelad som en helt vanlig folkvisa på fiol gör de sex dansarna med krumt böjda ryggar sin entré på scenen med den stora kornåkern bakom ryggen, som snarare ger associationer till bondesamhällets fysiskt hårda arbetsliv än den nationalromantiska idyllen.
Både folkvisan, kornet och årstidernas växlingar utgör den röda tråden i Vita Danica, som dock hela tiden bjuder på överraskande och musikaliskt varierade tolkninger av en rad kända danska sånger. Det ger en fin dynamik i den bild- och kontrastrika föreställningen, där det danska kulturarvet även används till att ge ett mer globalt perspektiv på livet i Danmark anno 2021.
På samma sätt som i Marie Brolin-Tani och Black Box Dance Companys stora succé med dans- och musikteaterföreställningen Elsker dig for evigt står sångerskan Pernille Rosendahl karismatiskt och musikaliskt i fokus i Vita Danica. Inkännande och med stark närvarokänska ger hon nytt liv åt visorna med sin förtrollande vackra röst och fina diktion, och utan att egentligen vara dansare rör hon sig fint i de fina scenbilderna med naturlig elegans.
Med ansiktet täckt av en tunn tyllslöja, som en brudslöja, inleder hon med den äldsta nordiska folkvisan Drømte mig en drøm i nat, medan en man och kvinna rör sig i en mjuk duo, innan de trampar igång en dynamisk träskodans till en härligt rytmisk version av Jeg er havren (Jag är havren). Charmerande och vackert försöker sig Elena Nielsen på att trippa på tårna i de stora träskorna likt en balettdansare. Men de används också som en effektfull symbol för döden – att ställa ifrån sig träskorna, som är ett danskt talesätt – och för det material om den fattige mannen i sången ”Jens Vejmand”, som under hela livet har varit stenarbetare, får nöja sig med på sin grav.
De två mångsidiga musikerna Søren Vestergaard och Dennis Ahlgren finns hela föreställningen igenom med på scenen som viktiga medspelare. De levererar både fin akustisk gitarrmusik till en nästen viskande stillsam tolkning av Under den hvide bro och hårda rockrytmer och elektrobeat i en mycket lyckad nytolkning av Nu falmer skoven med de sex dansere i kraftfuld dans i rytmisk staccatto.
Den danske sang er en unge blond pige (Den danska visan är en ung blond flicka), vars text i fjol orsakade häftig debatt om stereotyper i Danmark, uppfördes som en nästan ropande talsång, medan den mörkhyade danska dansaren, Jasmine Gordon, med rötter på Kap Verde, inledningsvis stilla och sökande och därefter med mer självsäker energi dansar hon expressivt till sången, som också kryddas av klanger av det afrikanska sansa-instrumentet. Den efterföljande akrobatiska och upproriska dansen med stora vita flaggor till Halfdan Rasmussens text från efterkrigstiden år 1949 At lære er at ville sätter fokus på att man måste handla aktivt och lära sig att vilja den fredliga samvaron.
Det är en väldigt vacker scenografi, ljus och videodesign till vintersången Det er hvidt herude, där Pernille Rosendahl gör ettre som sångens svarta korp med en korpmask som ger associationer både till burka, strude (traditionell dansk huvudnonad använd på Fanø.) och coronamask, medan dansarna står som silhuetter inne i en genomskinlig kub av tyg, där snöflingor projiceres.
Motsätningarna är slående när Der er ingenting i verden så stille som sne spelas i form av dunkande rockmusik med frostknarrande elektronik, medan fem dansare virvlar runt i dervish-liknande mellanöstlig dans iförda Mark Kenly Domino Tans raffinerade vita kostymer.
En rose så jeg skyde dansas som en sensuell kärleksduo mellan två kvinnor, medan det är två män iförda växelvis svart och vitt, som i yin och yang vackert famnar varandra till Du kom med alt det der var dig. En sång, som handlar om plötsligt töväder och förälskelse, och vars text Jens Rosendal skrev, när han själv blev stormförälskad i en man, men gäller för vilken förälskelse som helst.
Det är en riktigt fin bukett av sånger, som framförs i Vita Danica, som bland annat inkluderar Pernille Rosendahl och Søren Vestergaards vidunderlige Vuggevise for Grauballemanden till text av Knud Romer. En sång som många danskar känner igen från det danska tv-programmet Skattejagt på museet. Vackert, mjukt och innerligt sjunger Pernille Rosendahl nu vaggvisan för en dansare, som ligger stilla på golvet på samma sätt som den över 2000 år gamla fyndet i en mosse Grauballemand på Moesgaard Museum i Aarhus.
Livsbejakande avslutas den perspektivrika och varierade resan genom den danska sångskatten med Se nu stiger solen af havets skød, där en ensam dansare startar med mjuk rörelsekvalitet i sina långa kraftfulla rörelser, innan alla de enormt skickliga unga dansarna i Holstebro Dansekompagni kastar korn, så att en ny livscykel kan börja igen.

Se interview med Marie Brolin-Tani om ”Vita Danica” i Danstidningen nr. 1 2021.

Vibeke Wern

Fler Recensioner

Annonser