Härskarhierarkier och unkna uppförandekoder kräver nytänkande i alla kompanier
Sexuella trakasserier hos Kungliga Baletten, rapporterar DN. Det är inte första gången. Orubbliga hierarkier, folk vågar inte säga ifrån. Locket på, och vi har försökt att reda ut det här på bästa vis, säger husets ledning.
Som väl är, rör det sig inte heller denna gång om fysiska övergrepp, utan om kränkande behandling av en kvinnlig dansare, i det fall DN redogör för (8/6), en nakenbild som spridits på nätet. Fallet drar upp frågeställningar kring danslivets hierarkier, som ligger fast, orubbligt kan tyckas. ”Man gör som man blir tillsagd”. Dansare, med sin prime time runt 20-25 år, åker ut ur strukturen fortare än kvickt om de visar sig bli besvärliga på ett eller annat sätt.
Just nu är Kungliga Balettens chef franske Nicolas Le Riche, med strålande meriter som dansare från Parisoperan. Däremot med minimal erfarenhet av att leda ett kompani. Som dansare är han pensionär, men som brukligt är inom dansvärlden blir de unga pensionärerna, ofta i finfin form, lärare, repetitörer, chefer eller administratörer inom dansens stora institutioner. Varvid gamla hierarkier, traditioner och strukturer förblir intakta.
Lång utbildning, kort karriär, dåligt betalt brukar det sägas om dansarna. Idag rör de sig dessutom över en internationell marknad, och sannolikt är dansare från Japan, Korea eller Kina om möjligt ännu mer inskolade i en sträng hierarki. Hantverksskickligheten betonas liksom den tidiga starten i livet för den som vill bli yrkesdansare – trots att det finns gott om, särskilt manliga, dansare som börjat av egen vilja och kraft i senare tonåren och lyckats alldeles utmärkt ändå. (Inom den samtida dansens kompanier och institutioner ser strukturerna lite annorlunda ut, bör det tilläggas.)
Parisoperans balett har det senaste halvseklet varit en konstnärlig förebild för västra Europas stora operahus med eget klassiskt kompani. Den klassiska balettens standardrepertoar har i Paris mixats med samtida dans och relevanta nytolkningar av de klassiska verken. För Sverige och svensk balett har den franska balettraditionen varit normerande sedan 1600-talet, så vad som görs i Paris har alltid haft sin betydelse i Stockholm.
Så mycket hoppfullare då att själva Parisoperan inlett ett arbete med att ompröva och förnya sig. I senaste numret av Danstidningen (3/21) rapporterar tidskriftens korrespondent i Paris, Simona Gouchan, om att man äntligen tar itu med frågor kring mångfald i det vördnadsbjudande huset. Redan 2014 satte dåvarande balettchefen, lustigt nog med efternamnet Millepied – tusenfoting, igång med en del nödvändiga förändringar. Till exempel slutade man med ”black-face”-sminkning i ett av de klassiska och exotiserande verken. Sensationellt nog fick huvudrollen i en omtyckt historisk balett (La Fille Mal Gardée) dansas av en dansare med ”blandad bakgrund”, hon var alltså inte enbart etniskt europeisk. Men Millepied fick äta upp att han var alltför ”amerikansk” i sin strategi.
Nuvarande balettchefen i Paris, Alexander Neef, var tidigare balettchef i Toronto, Kanada. Han bad en historiker och en människorättsaktivist att fördjupa sig i frågorna kring mångfald och diskriminering i huset. Deras slutsatser är inte nådiga: ”Parisoperan är ingen plats för mångfald. Låt oss vara uppriktiga: på det hela taget är det en vit värld” ….trots att ”Det är uppenbart att en människa med afrikanskt ursprung eller vilket annat ursprung som helst är precis lika kapabel att dansa klassisk balett som ljushyade.” Och: ”Vad som förr var gångbart för en dåtida publik, kan idag inte längre vara acceptabelt.”
Att denna insikt kommer i dagen först nu säger något om bristen på intellektuell och konstnärlig rörlighet inom en ärorik institution. Men om till och med det mest vördnadsbjudande av operahus förmår inleda ett förändringsarbete, kan också Stockholmsoperan göra det. Det är just den rigida hierarkin och bristen på öppenhet och förståelse av dagens samhälle som kritiseras i Paris. Det är också inskränktheten och rädslan som möjliggör att dansarna i Stockholm ”bara” gör som de blir tillsagda, att de inte respekterar sig själva och varandra som artister och moderna människor. Åtminstone, får man denna gång hoppas att Stockholmsoperan traskar efter Parisoperan som äntligen tänker nytt.
Margareta Sörenson
