Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 31 juli 2021

Från dödslägret i Holbæk till dödsriket i Egypten

2021-06-03

Fakta:

Namn: Amduat. En iltmaskine
Författare: Harald Voetmann
Regissör: Regi och scenografi: Kirsten Dehlholm og Jon R. Skulberg
Musik: Kompositörer: Hari Shankar Kishore och Marie Højlund, Musiker, DJ: Hari Shankar Kishore
Ensemble: Hotel Pro Forma, Performers: Bo Madvig och Ask Eckardt Amtoft , Dansere: Joel Fritzon, Simone Wierød, Jon Hoff, Christian Reiter Seibæk, Love Hellgren och Christine Sollie, Ljusdesigner: Jesper Kongshaug
Plats: Teater Republique, Köpenhamn

I sin mycket underfundiga diktsamling Amduat.En iltmaskine, skriver poeten Harald Voetmann om sin fars sista timmar på sjukhuset och samtidigt berättar han om den egyptiske solguden Ra och dennes 12-timers resa genom dödsriket. Diktverket har därför den mycket definjerande och förklarande undertiteln Solens rejse gennem underverdenens lande som beskrevet i Tuthmosis III’s grav i Kongernes Dal og fars død på Holbæk Sygehus (Solens resa genom underjordens land som beskriven i Tuthmosis III’s grav i Konungarnas Dal och fars död på Holbæk Sjukhus9. När författarens mor dog 25 år tidigare tog fadern sin son med till Egypten, och nu tar sonen i sin tur via skriften – sin far med tillbaka till faraonernas rike en sista gång. I var sin tid reser fadern och den egyptiska solguden till dödsriket, och likväl smälter de två tiderna samman i detta limbo mellan liv och död.
Detta fina litterära verk har Hotel Pro Forma skapat om till en associationsrik föreställning med samma namn, Amduat betyder för övrigt ”det, som finns i underjorden”. Scenen är smal, men hela 28 meter lång. Lång som en sjukhuskorridor eller lång som de relieffer och väggmålerier vi känner till från den gamla tidens Egypten. Som den litterära förlagan handlar föreställningen om sonen som vakar hos sin döende far, som är inkopplad till en syrgasmaskin på Holbæk Sygehus. Fadern talar i sin förvirring och de tragikomiska citaten ingår inte vad som sägs av föreställningens två skådespelare, men publiken kan istället läsa dem på den långa skärmen längs fondväggen bakom dem. Det kan vara såpass förvirrade och galghumoristiska meningar som de här::
”Det er fordi. Mine briller er gået i forvejen. Mine briller er gået i stykker i forvejen. Mine briller er gået i forvejen i stykker. De er gået i forvejen, de er gået i forvejen i stykker”.
(Det är för att mina glasögon har gått i förväg. Mina glasögon har gått sönder i förväg. Mina glasögon har gått i förväg sönder. De är i förvägen som de i förväg har gått sönder.)
På storskärmen illustreras också den egyptiska mytologin. Historien presenteras dels genom färgrik och mönstrad videodesign inspirerad av utsmyckningarna i dåtida gravkammare, dels genom en musik- och ljuddesign, som är en fusion av elektronisk musik och nutida egyptisk musik samt ljudbilder från det egyptiska gatulivet och den danska sjukhusmiljön. På den smala scenen framför skärmen framträder dansarna maskerade som diverse djurgudar från den egyptiska mytologin eller som egyptier, som vi känner dem avbildade i äldre tiders konst. De dansar inte så mycket, snarare vandrar de fram och tillbaka till musikens rytmer och bildflödet bakom dem. De många manierade dräkterna kan kanske likna en parad av Sesamstrasse-figurer från barn-tv, men det är kanske heller inte de värsta ledsagare att ha med sig på denne skrämmande resa till det okända. Det är ju just för att förmildra de sista svåra timmarna i den tröstlösa sjukhusmiljön som sonen tar med sin far på den här resan med vädursguden Khnum, sjakalguden Anubis, falkguden Sokar och flera andre otroliga väsen.
Det var inte de egyptiska konstnärernas mål att skildra världen som realistisk eller vacker, målet var snarare fullkomnande, de ville skildra allt i sin återgivning och använde sig därför inte av centralperspektivet. Om de till exempel skulle skildra en människa satte de figuren tillsammans med typiska och igenkännliga delar, så att figuren blev så fullkomnad som möjligt. Ansiktet visades i profil, bröstkorgen och ögat visades framifrån, medan armar och ben i rörelse sågs från sidan. Därför ser figurerna både platta och förvridna ut sett med nutida ögon. Och just så, som de egyptiska figurerna ser ut på relieffer och väggmålningar, kan dansarna röra sig över scenen. Urgammal och statisk konst blir på så sätt förunderligt väckt till liv igen och det är väl detta som hela denna obegripliga resa till underjorden handlar om.

I Harald Voetmanns dikter smälter sjukhusmiljön ihop med den egyptiska gravkammaren och hela Holbæk Sjukhus blir till underjorden. Denna säregna och lustiga sammansmältning av de två världarna saknas i den sceniska utgåvan, där sjukhussängen med den döende och den vakande sonen inte befinner sig på scenen, men på golvet tillsammans med publiken. Det är lite obegripligt, varför det inte är mer interaktion mellan de två världarna. Fusionen och förbindelsen mellan forntiden och nutiden, de levandes land och de dödas rike är hela poängen. Men då finns det också en god anledning att upptäcka eller läsa om Harald Voetmanns på alla sätt och vis vilda och gränsöverskridande diktsamling, som föreställningen gör eminent reklam för. När man läser nedanstående på storskärmen kan man väl inte önska sig annat än att vilja läsa mer?

Hvad er mit navn? siger bygningen
Dit navn er lungemedicinsk
Dit navn er Gastrokirurgisk.
(….)
Hvad er mit navn? siger patienten.
Dit navn er Umedgørlig
et diffust blodomløb hvæsende i sengen.
(….)
Hvad er mit navn? siger diagnosen
kendt blandt de døde

Föreställningen Amduat. En iltmaskine är andra delen av Hotel Pro Formas underjordstrilogi. Gilgamesh blev opført på Glyptoteket i 2019 och verket Operation Orfeo (1993) avslutar trilogin med en rad föreställningar på Skuespilhuset i Köpenhamn. Alle tre föreställningar kan ses oavhängigt av varandra.

Torben Kastrup

Fler Recensioner

Annonser