Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 31 juli 2021

Förunderlig resa i den egyptiska underjorden

2021-06-03

Fakta:

Namn: Amduat. En iltmaskine
Författare: Harald Voetmann
Regissör: regi och scenografi: Kirsten Dehlholm och Jon R. Skulberg, medregissör: Marie Dahl
Musik: Kompositör och DJ: Hari Shankar Kishore. Medkompositör, sångare, trumpetare m.m.: Abdullah Miniawy. Ljudkonstnär: Marie Højlund. Ljuddesign: Kristian Hverring
Ensemble: Hotel Pro Forma, Performers: Bo Madvig och Ask Eckardt Amtoft. Dansere: Joel Fritzon, Simone Wier, Jon Hoff, Love Hellgren, Christian Reiter Seibæk, och Christine Sollie. Videodesign: Magnus Pind Bjerre. Ljusdesign: Jesper Kongshaug. Kostymedesign: Kit Wan. Skulpturer: Astrid Myntekær. Mask: Marie Dahl.
Plats: Teater Republique, København
» https://www.osterbroteater.dk/teater-republique/

Med lite över ett års försening på grund af covid-19 kunde Hotel Pro Forma den 1 juni äntligen ge premiär på sin nya föreställning Amduat. En iltmaskine (Amudat. En syregivande maskin), som utgör andra delen av Kirsten Dehlholms och Hotel Pro Formas underjordstrilogi. Den första delan var Gilgamesh, som visades på Glyptoteket år 2019 och den sista delen är Operation: Orfeo, som ursprungligen hade premiär 1993.
Även om titlen Amduat. En iltmaskine genast gör att tankarna går till pandemi och respiratorer, har föreställningen faktiskt inget direkt samband med covid-19, precis som hela idén är koncipierad långt före pandemins utbrott. Amduat. En iltmaskine är istället en evigt aktuell föreställning om döden, dödsprocessen och ”det som händer i underjorden”, som det egyptiska ordet Amduat just antyder till.
Utgångspunkten för Hotel Pro Formas nya bildmässigt associationsrika och mycket lyckade performanceföreställning är Harald Voetmanns dikroman “Amduat. En iltmaskine” från 2018, som blev mycket uppskattad av kritikerna. Diktromanen har undertiteln Solens resa genom underjorden så som den beskrivs i Tuthmosis III’s grav i Konungarnas Dal och fars död på Holbæk Sygehus.
På samma sätt som Harald Voetmann elegant flätar ihop berättelsen om sin fars död i en lungsjukdom på ett danskt sjukhus, med berättelsen om den egyptiska solgudens resa genom dödsriket om natten, sammansmälter Hotel Pro Forma mycket vackert och enkelt de två berättelserna.
Harald Voetmannn skriver själv om bakgrunden till att sätta samman just dessa två berättelser:
”När far dog, kom jag att tänka på tiden efter min mors död, och att han den gången tog med mig på en resa till Egypten. Jag tänkte då att när du sen ska dö, så ska jag åtminstone ta med dig till Egypten”.

”Underjorden kräver bredd,” sade Kirsten Dehlhom i sitt lilla tacktal efter premiären. Scenrummet på Teater Republique är också anpassad till detta, så att publiken sitter längs med rummet framför en lång smal scen, väl lämpad för att just gestalta en resa.

Nedanför själva scenpodiet ligger Bo Madvig föreställningen igenom som den döende i sitt sjukläger i ett nutida kliniskt vitt universum, där vi inte minst auditivt uppmärksammas på en syrgasmaskin. Mycket symboliskt är en liten gunghäst förspänd framför sängen, och den kan både upplevas som en lustig metafor för vagnen i den sista resan. Men sängen är också symbolen för den båt, som fraktar det gamla Egyptens solgud från natt till dag.
Det är också vid sängen, som sonen gestaltad av Ask Eckardt Amtoft kommer på besök och med sin lätt melankoliska stämma vid några tillfällen läser upp Harald Voetmanns fina, rörande men även galghumoristiska texter, som andra gånger bara projiceras på fondväggen som vita ord mot en svart bakgrund.
Fondväggen fungerar just som en stor bildskärm, där mångfärgade egyptiska gravmålningar, symboler och gudar projiceras. De sex dansarna, som rör sig i långsamma, precisa stiliserade rörelser är klädda i fantastiska färgrika dräkter och djurlika gudamasker, som kastar knivskarpa skuggor på fondväggen.
På samma sätt som solguden Ras nattliga resa genom underjorden mot återfödsel varar 12 timer, är den 80 minuter långa föreställningen indelad i 12 avsnitt. På resan upplever vi bland annat Ras dramatiska kamp mot den stora gröna ormen Apophis, samtidigt med att den sjuke fadern i sin dödskamp faller ut ur sängen.
Underjordens vackra lysande och böljande gröna orm på fondväggen blir senare på resan avlöst av ett lysande grönt hjärtkardiogram i föreställningens fina och flotta sammanställning av vår nutid och egyptisk forntid.
När döden inträffar i den 12:e timmen ser vi fascinerande bilder av skarabeer, som är symbolen för liv och återfödelse, strömma upp längs med fondväggen, innan solen börjar gå upp och den nya dagen kan börja. Precis som den övriga delen av dödsresan är den 12:e timmen befriad från sentimentalitet.
Igenom hela föreställningen står de förunderliga scenbilderna i tätt samspel med det flott komponerade ljudet och musiken, som blandar naturliga ljud med elektroakustisk musik och vackert mässande egyptisk sång. DJ Hari Shankar Kishore är hela tiden en aktiv medspelare vid sitt teknikbord på scenen.
Magnus Pind Bjerres fina videodesign och Jesper Kongshaugs magiska ljus är också viktiga medspelare i Amduat. En iltmaskine, som är ett fantastiskt vackert och mycket helhetsmässigt välgjort performanceverk.

Vibeke Wern

Fler Recensioner

Annonser