Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 31 juli 2021

En hyllning till kärlekens brokiga mångfald

2021-06-03

Fakta:

Namn: Jeg er jo lige her
Koreografi: Signe Fabricius
Författare: Anne Linnet
Regissör: Thomas Bendixen, Morten Kirkskov, Signe Fabricius
Musik: Anne Linnet, Musikalsk arrangement: Jesper Mechlenburg Kapelmester og musikalsk konsulent: Jesper Bo Hansen Lyddesign: Rasmus Keiner
Ensemble: Dansare: Mads Gronemann, Luc Boris André Kouadio, Adam Tocuyo, Ariana Trostyanetskaya och Oliver Zohore Skuespillere: Johanne Louise Schmidt, Laus Høybye, Sara Viktoria Bjerregaard, Kenneth M. Christensen, Sofie Torp och Rikke Bilde. Scenografi och kostymer: Maja Ravn, Ljusdesign: Jonas Bøgh
Plats: Det Kongelige Teater, Gammel Scene

Vad Eva Dahlgren och hennes musik är för svenskarna, är Anne Linnet för danskarna. Hon är en nationalikon, vars sånger alla känner till – unga som gamla – och de ingår till och med i de olika viktiga danska sångsamlingar som kallas Højskolesangbogen, Kirkesangbogen och den danske kulturkanon. Ett starkare erkännande och finare kvalitetsstämpel är svår att få i Danmark.
Nu har Det Kongelige Teater satt upp en föreställning, som baserar sig på ett axplock av Anne Linnet-sånger. I föreställningen Jeg er jo lige her (Jag är ju precis här – som är namnet på hennes mycket populära album från 1988) får vi höra hennes mest kända sånger, både från solokarriären och från hennes karriär i de tre olika banden Shit & Chanel, Anne Linnet Band samt Marquis de Sade. Det är sångnummer som Jeg Har Tabt Mit Hjerte, Det Er Ikke Det, Du Siger, Glor På Vinduer, Misbrugt Og Forladt, Venus och Tusind Stykker, som også Björn Afzelius sjunger i svensk översättning i Tusen Bitar.
Jeg er jo lige her är en så kallad teaterkoncert, det är en genre som undertecknad ibland har lite svårt med, eftersom en sådan föreställning riskerar att hamna i en rad teatraliskt utstuderade förpackningar av några kända sånger inslagna i flott och iögonfallande scenografi. Men här i Thomas Bendixen, Morten Kirkskov, Signe Fabricius’ regi och koreografi lyckas konceptet till fullo, och resultatet är faktiskt det bästa jag har sett på denna något amputerade teatersäsong.
Sex skådespelare som kan sjunga så att man tror att de är professionella sångare, och fem moderna dansare som kan gå i fysisk dialog med sångarna och en välspelande liveorkester iförda sjömanskläder är en fin utgångspunkt för ett framgångsrecept. Badkappor i kombination med pikanta underkläder, och andra festliga och fräcka och utflippade kostymer är också en viktig ingrediens. “Lad mig være den jeg er” (Låt mig få vara den jag är) ljuder sångtexten, och de starkt sminkade artisterna är iförda överdådiga klänningar eller klär av sig så att de bara har kvar sin pirrande kostymering. Den enkla scenografin och den magiska belysningen är också mycket betydelsefulla delar av helheten. Senen blir till en slags vit futuristisk grotta med ett takfönster överst som ett öga ut mot världen. befinner vi oss kanske bakom den mask, som pryder Marquis de Sade-albummet En elsker? Eller är scenrummet en avspegling av det vita tomma rum, där Anne Linnet föredrar att skriva sina sånger. Eller befinner vi oss i ett utopiskt framtidsscenario där det inte finns något hat, utan bara kärlek.
Det genomgående temat i föreställningen är kärlek i alla olika schatteringar och kanske den handlingslösa föreställningen just bara handlar om den.
Det är bara sång och dans som tolkar och uttolkar kärleken och sinnlighetens mer eller mindre vildvuxna vägar i ett långt och sammanhängande flöde som bara blir avbrutet av en enda paus. Men räcker detta för att fylla en hel afton? Ja, när det görs såpass estetiskt och följsamt som det här görs. Jag bara hoppas på en tredje akt med ännu fler sånger och danser i det program som inte tappar spänningen för en enda sekund.
Skådespelarnas spännande nytolkningar av Anne Linnets kända sånger får dem att framstå som nya och i ett skarpare ljus där texterna upphöjs till innerlig lyrik. Ibland som högstämd psalmsång, ibland dekadenta kabaretsånger eller våldsamma rockrytmer. Dansarna som inte är från Den Kongelige Ballet, kan dansa showdance, vars skicklighet bara kan jämföras med den som dansas i Friedrichstadt-Palast. Är vi egentligen i Berlin eller är vi verkligen i det småtråkiga och bornerade Köpenhamn?
Jeg er jo lige her är en härlig, queer föreställning, som hyllar den mångfaldiga kärleken, rätten att älska vem man känner lust till och till sexuell frigörelse. Utan några pekfingrar eller andra fula fingrar – mot alla som tycker illa vara – för dem finns det ju annars många av, så utgörs denna teaterkoncert bara av ren och skär ”peace & love”. Att insistera på kärleken i alla dess former och uttryck, utan att problematisera något, är det för en gångs skull härligt befriande att få uppleva. Jeg er jo lige her är inte något sentimentalt och ryggdunkande firande av Anne Linnet, men en stark hyllning till budskapet som dominerar i hennes hela långa musikaliska karriär: Kärlekens gränslöshet och skönhet.

Torben Kastrup

Fler Recensioner

Annonser