Danstidningen 3/2021 ställer frågor om vilka kroppar som får ta plats

Att kämpa mot orättvisor och för lika villkor är en strid som ständigt måste föras. Det handlar om alla slags orättvisor och strukturer som behöver ifrågasättas. Vi berättar bland annat om att Parisoperan har börjat arbeta för ökad mångfald.
Antalet inkluderande danskompanier, eller kompanier som anställer alla typer av dansare blir allt fler. I Sverige har vi numera inte bara Danskompaniet Spinn, ett annat berömt exempel i Tyskland är koreografen Gerda König i Köln med sitt DIN A 13 Tanzkompany som grundades redan 1995 och fortfarande arbetar vidare med att grunda nya inkluderande kompanier runtom i världen. En aktivist som ville ställa andra kroppar på scenen var den nyligen avlidne Raimund Hoghe, som gjorde Pasolinis slagord ”Kasta din kropp i striden” till sitt eget.
Allt fler proteströrelser tar också danssteg. De senaste Black Lives Matter-protesterna har gett upphov till många typer aktivistisk dans.
Konst som motståndshandling, var exempelvis rubrik på en tidigare hållen upplaga av festivalen K.R.O.P.P. The Rebellion of the body, som ägde rum i Uppsala januari 2019. Närmast nu i sommar den 18-21 augusti hålls det istället En hemlös K.R.O.P.P i Mikaelskyrkan med omgivande park där Uppsalas hemlösa brukar hålla till numera. K.R.O.P.P. som står för Koreografi , Rörelse, Omåttlighet, Passion och Performance som har funnits i Uppsala sedan det fina kulturhuset Uppsala Kultur och Kongress kom till. Denna årliga dansfestival, har även åtföljts av ett par tre årliga event med överskriften K.R.O.P.P. Det är spännande projekt inte bara för dans- och performancekonstnärer, utan även för bildkonst och skulptur. Gästerna kan vara både från länet och långväga. Somliga upplagor av dessa event har varit riktiga happenings kring ett genomgående tema, människa- djur – natur, och fick förstärkt relevans i samband med pandemin. Tyvärr verkar det som om Uppsala istället vill vara något av en konstens sovstad, där konstnärer får bo, men bara arbeta på andra platser, vilket även SU-EN gör, som på Dansens Hus i Stockholm eller vid utländska gästspel lite överallt i världen. SU-EN:s scenkonst är ett exempel på precis det som vi slår ett slag för i detta nummer: nytänkande, inkluderande, kosmopolitisk, normkritisk eller queer konst.
Ska SU-EN:s viktiga arbete för den egna konsten och för många andra konstnärer inte få ta plats i den egna hemstaden? Och varför heller inte i det fina kulturhuset som alla i Uppsala varit med om att finansiera.

Ann-Marie Wrange

Fler Nyheter