Dans i närkontakt med jorden

Man skulle kunna bli frestad att använda sig av uttrycket: ”hun har fødderne solidt plantet i den jyske muld” (Hon har fötterna djupt rotade i den jylländska myllan) om Tina Tarpgaard, även om det inte riktigt stämmer. För det är flera decennier sedan, som den 49-åriga koreografen lämnade sin hemort i Vestjylland för att kultivera sin kropp som dansare och slå sig ner i Köpenhamn.
Men Tina Taprgaard är präglad av bondekulturen och arbetet med jord och djur, som hennes familj har sysslat med under generationer på ägorna kring Stadil-Vedersø. Den nya dansföreställningen ”Høst” (Harvest) om människor och mull är just inspirerad av hennes hembygd och arbetet med lantbruk.
Själva scenen som publiken sitter runt omkring är vackert dekorerad med både gröna gräsplantor och en bunke med mull i det ena hörnet. Förmodligen som en spegling både av den arbetsamma lantbrukarkultur som Tina Tarpgaard härstammar från, och den danskultur hon länge har tillhört, så är föreställningens två mycket olika men båda enormt faschinerande dansare redan igång på scenen när publiken kommer in.
Men vad vill det säga att kultivera en kropp? Och hur formar vi och kultiverar vi naturen och hur formar och kultiverar den processen våra kroppar? Det är några av de frågor som Tina Tarpgaard ställer i samband med ”Høst”.
De två dansarna kommer från helt olika kulturer och danstraditioner. Men med var sina kulturella utgångspunkter visar de på förbindelsen till både jorden och de hårt arbetande (dansar)kropparna.
Den i Danmark bosatta långa norska moderna dansaren Hilde I. Sandvold, som är stark som en björn, formligen alstrar energi och uthållighet, om det antingen gäller höga dynamiska benlyft, kast rätt ner i golvet, och skuffa iväg sig baklänges eller att stå på huvudet medan hon talar. Dessutom behärskar hon imponerande skickligt isolationstekniker av enskilda rörelser i olika kroppsdelar. Och karakteristiskt för den hårt arbetande och handlingskraftiga kultur som både lantbruk och dans utgör, säger hon bland annat mycket konkret: ”Just do it. What are you waiting for.”
Den vackra flamencodansaren Josette Reilly, som är född och uppvuxen i Puerto Rico, är traditionsbärare av ett arv av rytmer och rörelser som ursprungligen har migrerat genom Afrika till Spanien och vidare till Puerto Rico och nu till Skandinavien. Självklart behärskar hon även Puerto Ricos populära sociala dans bomba, som i äldre tider var vanlig bland slavar och plantagarbetare.
Mest fascinerande är det, när hon med bara fötter stamper rytmer i gulvet eller med händerna svarta av jord graciöst rör händer och armar i danser eller utvecklar armarna likt fågelvingar.
Lars Greves fina ljuduniversum relaterar mycket konkret till lantbruk och Vedersø med sitt sätt att använda lokala naturljud och metalliska rytmer från lantbruksmaskiner. Og det är ytterst effektfuldt, när musiken vibrerer upp genom scengolvet, som om den kom djupt nere från jorden. Mycket vackert är det fokus på plantornas växt, när dansarna med ett långt rör av LED-ljus magiskt lyser med olika färger ner på de gröna växterna.
Det är ett rent nöje att mot slutet av föreställningen få se Josette Reilly i full styrka hänge sig flamencodans iförd flamencoskor. Dramaturgiskt sett är det tråkigt att denna sekvens inte är inkorporerad på ett annat ställe i föreställningen. För även om flamenco till den grad står i forbindelse med jorden, saknar man att de två dansarna, som båda besitter en stark scenisk närvaro, inte avslutar föreställningen tillsammans.

Vibeke Wern