Åk ut i Drottningholms grönska där skönheter och odjur frodas

Måtte många barn (och deras vuxna) få möjlighet att se Skönheten och Odjuret på Drottningsholmsteatern. Skolklasser och föräldrar, förenen eder! Ut i grönskan, in i sagan!
Nu levande människor börjar kanske gnola låtar från Disneys film med samma namn. Men här får publiken (än så länge åtta glest utspridda kottar) istället färdas rakt in i 1700-talets tankevärld och musik- och teateräventyr. Drottningholmsteaterns salong och scen utnyttjas i all sin glans, och en ny liten avantscen har byggts där kungaparets stolar brukar stå längst fram på parketten.
En filosof tar emot i dörren och funderar kring hur man ska veta vad det blir av ett frö – med volangprydda manschetter petar han ner frön i en kruka märkt ”tomater” – och vi lovas att få se vad det blivit när föreställningen är slut.
Såklart att Tuvalisa Rangström hållit i manus och regi – hennes lätta, lustfyllda handlag med historiskt material känns igen från fiffiga, tidigare konster i Drottningholm. La Belle et la Bête, författades på franska av Gabrielle-Suzanne de Villeneuve 1740 och blev snart omarbetad av en annan fransk kvinna och läroboksförfattare, Jeanne-Marie Leprince de Beaumont. Så blev den opera 1770 och listan på intressanta förvaltare på 1900-talet går inte av för hackor: Jean Cocteau gjorde både film och bok, Philip Glass har skrivit en opera med samma namn, och så Disney då förstås. De franska damerna antas ha stött sig på Amor och Psyche, men nog anas en vindil från Shakespeare också genom uppsättningen.
André Grétrys opera Zemir et Azor (1770) är musikalisk utgångspunkt i denna uppsättning, men här har ett musikaliskt koncept arbetats ihop med Mozart, Händel, Vivaldi och lite annat smått och gott. Drottningholmsteaterns Maria Lindal står för en dynamisk mix, och är en av fyra i den trädkamouflerade ensemblen: violin, cello, träflöjter och cimbalom (hackbräde).
Två aktriser sjunger och dansar, men talar och berättar mest. Odjuret, Elisabeth Ludwig, är fåordigast och Skönheten, Zemir spelas med fart och fläkt av Jessie Lewis Skoglund. Och vad odjuret är för sorts varelse blir en rolig belysning av hur svårdefinierade levande varelser kan vara.
Människa eller djur? Men det är ändå efter solglittret i hans morrhår, som Zemir längtar när hon rest hem till pappa, som oroligt skickar flaskpost. Så hon återvänder till besten och det lyckliga slutet.
Teatermaskineriet får mullra, vina och rulla med vågorna. Hela den djupa scenen används, och falluckorna blir fina entréer för ett litet odjur, som mest får mig att tänka på Mumindalens deppiga dropouts. När allt det roliga är slut, inspekterar vi filosofens odling vid entrén. Det blev ingalunda tomater, utan solfjädrar har slagit ut ur jorden. Den klassiska rikedomen i tolkningsmöjligheter av Skönheten och Odjuret har fått ett nytt och friskt tillskott.

(Publicerad i Expressen 30 maj )

Margareta Sörenson