En himmelsk balett värd att vänta på

John Neumeiers helaftonsballet Mahlers 3. Symfoni är en storslagen upplevelse, trots Det Kogelige Kapels placering i Operaens källare

Allt stod klart för att Den Kongelige Ballet i mars härom året för första gången någonsin skulle presentera John Neumeiers stora symfoniska balett Mahlers 3. symfoni från 1975, som utgör ett av de viktigaste verken i Neumeiers hela produktion. Men bara tre dagar före premiären stängdes Danmark ner.
Lyckligtvis blev det möjligt att i år visa baletten i under vårsäsongen. Premiären onsdag den 19 maj på Operaen blev trots en del kompromisser till en storstilad återinvigning för Den Kongelige Ballet efter många månader av nerstängning.
På grund av de corona-restriktioner som råder för de 82 musiker, som Mahlers gigantiske 3. Symfoni kräver, fick den inte sitta i orkesterdiket. För att bibehålla den levande musiken, spelar Det Kongelige Kapel i stället live från en studio i våningarna under havsnivån och därifrån sänds det upp till dansarna och publiken. Lämpligt nog inledde Nikolaj Hübbe kvällen med att från scenen förklara vilka omständigheter som förevarit och att hälsa alla välkomna till en balett med Den Kungliga Undervattensorkestern (Det Kongelige Undervandskapel).
Trots att orkesterns placering naturligtvis inte är klangmässigt optimal, visade det sig vara en absolut acceptabel lösning under den knappt två timmar långa baletten, där fundamentet utgörs av Mahlers sex satser långa symfoni.
Precis som musiken är koreografin full av skiftande stämningar och kontraster i sättet att pendla mellan beskrivningar av jordiska och andliga dimensioner. Även om Neumeiers neoklassiska koreografi i egenlig mening saknar handling, präglas den av en genomgående manlig protagonist, som vi följer på hans resa genom livet, där valet står mellan aggression och harmoni och avslutas med hur kärlekens väsen uppenbaras.
Energin i den omfattande och tämligen mörka första satsen är imponerande. 24 manliga dansare befinner sig på scenen där det omväxlande råder militant stringens eller en följsamt flexibel närvaro. Jonathan Chmelensky framträder redan här som den ledande rollkaraktären, mannen på sin bildningsresa, och det är intressant att se hur han lever upp till drabbningen med den enormt skicklige kårdansaren Ryan Tomash. Här bjuder verkligen Marcin Kupinski på expressiv solodans som är en ren fröjd att åtnjuta.
I stark kontrast bjuder den andra satsen på en ljus och somrig stämning där dansarna bär pastellfärger. Ida Praetorius är verkligen förtjusande i sin fjäderlätta tåspetsdans i den fina duon med Gregory Dean, medan den koketta Holly Dorger tillsammans med Tobias Praetorius utgör ett mer lekfullt par.
Det går vidare via höstens färgstarka värld med uppfinningsrika pardanse. Hjälten bevittnar under resans gång såväl kärlek som död via Astrid Elbos och Ryan Tomashs vackra musikaliska pas de deux, till dess Jonathan Chmelensky själv står med Astrid Elbo i sina armar likt en Jungfru Maria med den döda Jesus.
När den så dramatiskt begåvade Wilma Giglio gör entré i den fjärde satsen kommer sorgen och smärtan helt och fullt till uttryck när mezzosopranen Johanne Bock vackert tonar in till orkestern med Nietzshes ord ”O Mensch! Gib Acht!”. Og det är rörande, när Giglio i denna sats, som ursprungligen är skapad som en hyllning till den bortgångne John Cranko, i en trio med Chmelensky och Tomash lufts högt upp i skyn.
I rollen som ängel är det en glädje att se den lilla livliga Eukene Sagues i barnsligt hängiven glädje i form av hopp och skutt till den femte satsens inspelade likt klockor klämtande körsång, tills hon i den avslutande satsen i den rörande duon med Chmelensky tänder kärlekens flamma.
Mahlers 3. symfoni har verkligen varit väntan värd. Som en av ett fåtal kompanier sånär som på Neumeiers eget i Hamburg har fått tillåtelse att uppföra. Det var verkligen en stor glädje att få se Den Kongelige Ballet vara tillbaka på scenen i en sån toppform corona-nerstängningen till trots. Bifallet från publiken till både dansarna, dirigenten Hossein Pishkar och den mycket välspelande men väl dolda orkestern Det Kongelige Kapel var väl förtjänt.

Vebeke Wern