Pyrande känslor under strama bomullsliv

Det är lite mer än 200 år sedan Jane Austens Stolthet och fördom såg dagens ljus. I en coronasäker uppsättning bjuder Turteatern och skådespelarna Amanda Apetrea och Lisen Rosell in oss till att uppleva Stolthet och fördom i en tolkning som tar sig friheter.
Föreställningen spelas bakom plexiglas i en avlång monter med fint avvägda objekt av scenograf Chrisander Brun som på samma gång placerar en i Jane Austens salonger och skruvar till dem. Detsamma gäller för aktiviteterna. Iklädda strama bomullsklänningar av Daniel Åkerström Steen dricks det te, skrivs brev, broderas och konverseras men brevet viks till ett flygplan och slängs iväg, ett skepp fullastat med imperialism bryter genom stormen och möblemanget undersöks med kroppsdelar som annars noggrant döljs (i varje fall delvis, urringningarna var djupa på 1800-talet). Brösten serveras på silverfat och teet provsmakas med bröstvårtorna. Det är sinnligt, roligt och väldigt befriande.
Vi i publiken blir också bjudna på te. Åtta trälådor hissas ner och till tonerna av Oasis Wonderwall, framförd av skådespelarna själva, får vi avnjuta en kopp te med tillhörande småkakor. På många sätt flörtar föreställningen med andra tebjudningar, den för till exempel tankarna till scener ur Alice i underlandet. Fast denna föreställningen är absurd på ett mycket mera stillsamt sätt. Och med skillnaden att de passiva kvinnorollerna istället blir aktiva.
Det känns som att föreställningen tagit fasta på det som pyr under ytan i Austens originalberättelse. Den förtroliga vänskapen och intimiteten får i den här tolkningen en annan betydelse. I stearinljusens sken jagar de varandra i nattsärkar och utforskar varandras kroppar och det hela får ett synnerligen skitigt slut. De låter oss skratta åt idén om den sköra kvinnan som inte kan gå ut i regnet utan att bli förkyld eller få feber. De förlöjligar Austens kvinnokaraktärer, samtidigt som de tar dem på största allvar.
På samma sätt som publiken bjuds in till att vara aktiv och röra sig i rummet, undersöka plexiglasmontern och dess innehåll, flyter tiden på som utan en början och ett slut. När dörrarna öppnas och en röst säger ”Er tid i rummet är slut” känner jag mig inte alls klar. Deras värld fortlöper som om inget har hänt. Till tonerna av tvärflöjten tvingas jag lämna salongen men denna helt egna tolkning av klassikern kommer stanna med mig.

Felicia Nilssin