Nysaklig expressionistisk exakthet
Åtta personer på stolar runtom på Dansstationen där Ofelia Jarl Ortega tar plats på scenen barfota, i knallgula långbyxor, mörkgrön tröja, kortklippt frisyr där allt, till och med luggen blir till en livfull del av föreställningen.
I sitt drygt en timme långa solo utför Ofelia Jarl Ortega olika komprimerade former av långsamt dröjande utspel, där kroppen vrids på egenartade vis. Samtidigt ler hon stort med hårdsminkat ansikte, medvetet stiliserat, som i klassisk stumfilm, med den intensiva blicken riktad mot publiken.
Detta skapar en estetik som påminner om konststilen nysaklighet som blev succé i 1920-talets Berlin där konstnärer som Otto Dix slog igenom med sitt måleri, till exempel porträttet av Anita Berber, provocerande och berömd nakendansare.
En lätt surrealistisk känsla uppstår, när Ofelia Jarl Ortega med små medel förhöjer det ”overkliga” under föreställningen, som undersöker hur blickens dramaturgi kan bli till koreografi, där blicken har potential eller möjlighet att bli ett medel som skapar makt – en känsla som gradvis infinner sig allteftersom verket framförs på Dansstationen i Malmö.
Här gestaltas det undanflyende, en icke uttalad fråga mellan dansare och publik, som ger betraktarens blick en gestalt – eller kanske bara leker med tanken om vad den kan göra?
Det är ett starkt minimalistiskt formspråk där kroppen och tiden töjs ut, med maximal precision och skapar en inåtvänd energi mot rörelsen, i sig, i denna egensinniga föreställning
