Väntrummet mellan liv och död

Det är livet under den sista fasen nära döden, som står i fokus i Det Kongelige Teaters nya föreställning Light – Bach dances på Operaens stora scen. En föreställning, som genremässigt är svår att rubricera. Man kan kalla den för en hybridföreställning eller dans-musik-förestilling med Hofesh Shechter Company på scenen tillsammans med barockensembeln Concerto Copenhagen och nio operasångare. Det hela är iscensatt av den israelske London-baserade koreografen Hofesh Shechter och Det Kongelige Teaters brittiske operachef John Fulljames.
Föreställningens tema om förhållandet till och vägen mot döden, som även inrymmer ljuset, har väl legat nära till hands att ge sig i kast med för John Fulljames och Hofesh Shechter. Under 2015 iscenesatte de tillsammans Glucks barokopera Orfeus och Eurydike på Royal Opera i London. En opera, som ju även handlar om resan till dödsriket, liv och död, och som Fulljames och Shechter även satte upp igen på La Scala i Milano 2018.
I Light – Bach dances är musiken hämtad från en rad kantater av J.S. Bach kompletterade med bland annat utdrag ur Johannespassionen och Das wohltemperierte Klavier. För att komma människor inpå livet när det gäller deras tankar i livets slutfas har de två regissörerna intervjuat dödssjuka patienter (bland annat i Köpenhamn) på engelska. Dessa intervjuer ingår också bland ljudillustrationerna och utgör en viktig utgångspunkt i föreställningen.
Man kan bara känna den djupaste respekt för dessa dödssjuka människor, som generöst har gått med på att berätta sina personliga historier. Oundvikligt kommer jag dock att tänka på 1990-talets häftiga diskussion kring begreppet ”victim art”, utlöst av Arlene Corces artikel om Bill T. Jones’ föreställning Still/Here. Men självklart går det att använda inspelningar av dödssjuka människors vittnesmål i en föreställning.
Även om dessa tragiska och hjärtskärande, men även livsbejakande vittnesmål är både mycket rörande och intressanta, är de dramaturgiskt sett föreställningens akilleshäl. Under minst första halvtimmen av Light Bach Dances blir de engelskspråkiga inslagen (som i likhet med sångtexterna är textade) så ofta förekommande att man som publik inte riktigt får möjligheter till det rika universum som Bachs musik och de tyska texterna inrymmer.
Jag kan inte låta bli att tänka att den mycket intressanta koreografen Hofesh Shechter absolut kunde ha skapat expressiva och rörande koreografiska berättelser som skulle ha varit öppna för publikens tolkningar enbart i kombination med Bachs musik. Det har andra koreografer som exempelvis John Neumeier gjort med mycket gott resultat.
Trots föreställningens något svaga dramaturgi bjuder Light – Bach dances lyckligtvis på många fina och vackra idéer och lyckade uppslag, och såväl musiker och sångare som dansare är i absoluta toppen. Lite synd är det ibland för orkesterklangen att Concerto Copenhagen under Lars Ulrik Mortensens säkra ledning är placerad tillbakadraget på ena sidan av scenen. I gengäld är det en fröjd att höra koncertmästaren Frederik From som likt en sann barokspelmen när han till exempel i kantaten Was die Welt in sich hält spelar soloviolin framme på scenen. Till denna kantat är det visuellt gripande att se en kroppslig duo utvecklas mellan sångaren och dansaren. En duo som avspeglar förhållandet mellan en döende mor och hennes dotter.
Scenografiskt är det en fin idé att i början av föreställningen mycket symboliskt placera alla sångare och dansare på stolsrader som i en väntsal eller reseterminal. Ändstationen är bland annat representerad av en scen på scenen med en genomskinlig svart förhänge, där dansarna i några inslag utvecklar rörelser i ett upplyst rum. Väldigt vackert och effektfullt är det när arian Tief gebückt und voller Reue först sjungs av en sopran nere på huvudscenen, för att därefter tas över av en sopran bakom det svarta förhänget.
En ljustunnel, som symbol på övergången mellan liv och död upplever vi flere gånger i Light – Bach dances, bland annat i i arian Herr, so du willt, där sångaren mot slutet försvinner in i en ljuskägla. I arian ”Schlummert ein ihr matten Augen” sitter de två sångarna och sjunger i ljuskäglor, vilket verkar mindre lämpligt för att kunna upprätthålla kommunikationen med dirigenten.
Mycket vackert är sättet som sångarna uppför ”Ich elender Mensch” på, till vilken Hofesh Shechter har skapat en mjuk dans inspirerad av barockdans. Här ser man vad som är så karakteristiskt för Shechters dansare, att röra sig med krumma ryggar. Den omisskännliga krumma kroppshållningen går igen till dansen Tief gebückt und voller Reue, där Schechters israeliska rötter tydligt kommer i dagen via folkdansinspirerad ringdans.
Hans förkärlek för synkrona rörelser är bland annat tydlig när hela kompaniet halvvägs in i föreställningen utvecklar en långsam gestik för armarna och mjuka danssteg till ren instrumentalmusik. Det är en sann hyllning till livet, när alla dansarna till slut befriande ger sig hän till Bachs ”Sinfonia”.
Enligt gamla regler ska den som iscensätter en opera, integrera dansen i föreställningen, såpass att operapubliken inte sitter och önskar att dansen inte var i vägen. När det gäller detta måste man säga att regissörerna av ”Light – Bach dances” har nått i mål med att integrera dansen i föreställningen.
När man vet hur vild och kraftfull Shechters koreografi ibland kan vara, är det väl valt att han till temaet ? i Light – Bach dances, använder sig av ett genomgående mjukt och behärskat, men ändå känsloladdat koreografiskt språk.
Light – Bach dances är i Det Kongelige Teaters program annonserat som Opera. Man kan fråga sig varför Det Kongelige Teater inte har använt sig av chansen att även rubricera föreställningen som balett, när det nu handlar om att samarbeta med en världsstjärna bland koreografer som Hofesh Shechter och hans högst skattade moderna danskompani.

Vibeke Wern