Åttans förlösande form och dansmetamorfoser

Det rådde en helt speciell stämning av vibrerande liv i Københavns på torsdagskvällen. För den 6 maj fick danskarna efter fem månaders nerstängning återigen gå på teater och bio, och dessutom på restaurant och på bar, som det emellertid varit möjligt att göra sedan slutet av april.
I och med Dansehallernes presentation av den 60 minuter långa föreställningen Song of 8 i en av Copenhagen Contemporarys stora salar på Refshaleøen, där många av Dansehallernes aktiviteter kommer att visas framöver, fick man också på kvällen för återinvigningen uppleva mycket liv av både kroppar och stämmors vibrationer i dansens värld. För i Song of 8 är kropp och röst oupplösligt förbundna i ett fascinerande sensuellt, energiskt och dynamiskt vibrerande uttryck. Ett tema i föreställningen är just att undersöka vilken potential som åttans form har som sammanhållande rörelse mellan poler av energi.
Song of 8 är både skapad och framförd av de två danska koreograferna Ida-Elisabeth Larsen och Marie-Louise Stenteberg (kända som duon two-women-machine-show) tillsammans med den brittiske författaren, skådespelaren och performern Jonathan Bonnici. Det är även denna trio som står bakom den nya platformen Institute of Interconnected Realities, IIR, som utforskar potentialen i det koregrafiska tänkandet.
I likhet med trions tidigare verk som bland annat Trans- från 2015, är Song of 8 ett mycket konsekvent verk till såväl form som innehåll. Rörelsemässigt är det åttans cirklande former, som går igen i både höfternas erotiska rörelser och i armar, skuldror och huvud där dansarna befinner sig stående eller nere på golvet och antingen bär ultrakorta shorts eller nätunderbyxor. Tänker man på en liggande åtta som ett oändlighetstecken, blir verkligen dansarnas kontinuerligt cirklande rörelseflow betydelsebärande.
Allt ljud i Song of 8 kommer från dansarna själva, som uppenbarligen har uppnått en stark förbindelse med kroppens nedre chakror och energicentra via sin röstträning hos Emma Bonnici, som bland annat har en bakgrund i Grotowski-inspirerad polsk fysisk teater och Roy Hart-teknik. Det är härligt att höra hur dansarnas sångröster frigörs via kroppens rörelser. ”Kropp uden skam, bevægelser uden skam” (Kroppar och rörelser som inte skäms för sig), som det står på Dansehallernes hemsida.
På ett väldigt fint sätt är dansgolvet avgränsat av dels publiken som är placerad på taburetter med passande mellanrum, dels Lærke Valums stora blåa flätade textiler. Vackert och stämningsfullt är föreställningens ljus, som uteslutande består av naturligt ljus, som flödar in via vägg- och takfönster i det stora rummet högst upp på Copenhagen Contemporary och medverkar till att skapa en fin dramaturgi under skymningen mellan 20.30-21.30.

Dagen därpå kunde Dansehallerne presentera premiären YES av och med den svenska dansaren och koreografen BamBam Frost på Dansekapellet på Bispebjerg (København NV). En konstnär, som till den grad dyrkar att blande stilarter och metamorfoser eller morphing, som det heter, när man grafiskt förändrar bilder.
Som titeln antyder handlar ”YES” om att säga ja till alla möjliga uttryck, tillstånd och känslor inklusive njutningen. Iförd långbyxor och jacka indleder BamBam Frost med lockande indiskt inspirerad dans med graciösa armar och händer, innan hon tar med publiken på en vidare resa, som bjuder på allt från klubb- och hip hop-inspirerad dans till line dance. I likhet med dansen blir också den kontrasterande musiken och kostymerna transformerade under verkets gång.
Iförd luden päls uttrycker BamBam Frost till exempel ja till det mjuka, men hon kan också vara mer hård och maktfullkomlig, när hon bestiger och poserar på en stor trappa. Och hon säger jag till att uttrycka sin sexualitet när hon uppe på trappan dansar en starkt sexuelt betonad cirklande rumpdans, som under ett ögonblick sänder tankarna till gårdagens Song of 8.
Just det könspolitiska är viktigt i solot YES, som på slutet inkluderar en gästdansare, den unga svenska dansaren Lydia Diakité Östberg, som BamBam Frost bland annat förenas med i tät omfamning. Og 2 Unlimiteds avslutningssång No Limits, där texten lyder ”No, no, no, no, no, no, no, no, no, no, no, no there’s no limit!”,understryker till den grad föreställningens budskap om öppenhet.
BamBam Frost är både en intressant och mångsidig dansare med talanger som skapar många goda inslag och idéer i YES. Men föreställningen är med sina dryga 75 minuter för lång och eftersträvar lite för mycket, även om själva temat handlar om att inrymma allt.

Song of 8 av Institute of Interconnected Realities (IIR). Koncept, koreografi och performance: Ida-Elisabeth Larsen, Marie Louise Stenteberg och Jonathan Bonnici. Textilinstallation: Lærke Valum. Röstkonsulent: Emma Bonnici. Copenhagen Contemporary, Refshaleøen, København K.

YES. Koreografi och performance: BamBam Frost. Gästdansare: Lydia Diakité Östberg. Ljusdesign: Anton Andersson. Ljuddesign: Yared Cederlund. Scenografi: Lisa Berkert Wallard. Kostumer: Hanna Kish. Dansekapellet, København NV.

Vibeke Wern