Unik tristess på Malmö dockteater

Arne är 58 år, arbetar inom kommunen med skolarkitektur. Han är gift med Birgitta,
53 år, som drömmer om ett roligare liv. Ifall hon jobbar eller ej får vi inte veta, men huvudrollerna i Malmö Dockteaters Tillsammans för alltid är två dockor
med mycket olika utseende. Arne har ett stort, öppet ansikte med ögon som blinkar,
mun som öppnar sig och ger olika slags mimik. Birgittas är mer stängt, stelt, med missnöjd min och extra lång hals. De är uttrycksfulla, fascinerande dockor skapade av David Wätte.
Det finns 50 000 repliker mellan de två i en datorbank, vilka av dessa det skall bli i föreställningen avgörs slumpvis av teknik, vilket gör varje enskild visning unik. Det är med andra ord en tekniskt komplex föreställning, som skapar spänning.
Det är en annorlunda och en av de mest speciella föreställningar man sett på Malmö Dockteaters repertoar sedan starten 2015.
Arne och Birgitta hänger eller sitter på en egen liten scen med en liten ledsen hund på golvet som heter Lilleman och ibland ylar högljutt. Framför oss sex personer i publiken,. Vid sidan av paret finns två tekniker i vita laboratorierockar framför varsin dator, vilket gör att föreställningen ser ut som ett vetenskapligt och konstnärligt experiment.
Under akt ett är de på väg till en fest eller ett evenemang, som inte blir av. I akt två sitter de framför tv:n med ständiga kommentarer till vad som visas där. I akt tre i sovrummet med planering inför morgondagens begivenheter.
Bakom scenen finns en liten vit skärm, som en biografduk, där deras ansikten visas i närbild och deras repliker, som hörs dåligt, blir förstärkta genom att de är textande.
Hon gjord i rosa silikon, extremt smal, han i mer beige extremt tjock, sitter som förstenade framför eller kanske inuti sitt äktenskap, månne som en ironisk parafras på Scener ur ett äktenskap – eller helt enkelt en berättelse om det vardagliga äktenskapet utan den retorik som annars brukar ta plats på scen?
De rör sig med sådan minutiös stillhet, som visar upp en ensamhet -under ytan- av så kallad äktenskaplig gemenskap – problem som de två nog inte vill ta itu med, eller ens inse sakernas tillstånd. Triviala repliker ekar monotont, som kan erinra andra jobbiga äktenskap på teaterscen eller film (Elizabeth Taylor & Richard Burton) men här, medveten tomhet, opretentiöst, att livet, tiden är en dröm eller en mardröm. En konsekvent tristess.

Ingela Brovik