Vandring med nomader och idrottare

Nu när museerna återigen får öppnas, har konstcentret Copenhagen Contemporary hållit vernissage för två utställningar Art of Sport och I am not what you see, som båda – på olika sätt – kretsar kring begreppet rörelse.
Den dansk-filippinska konstnärer Lilibeth Cuenca Rasmussen har skapat utställningen I am not what you see med fyra, stora verk, där hon undersöker etnicitet, identitet och det nomadiska. En nomad äger ingen jord, utan är på resa med sitt hem och är i konstant rörelse mellan olika regioner, kulturer och sociala strukturer. I gamla tider var nomadtillvaron väldigt vanligt förekommande, och på vissa platser på jorden existerar den fortfarande, men kanske är den på väg att återuppstå igen i ny form i vår globaliserade omvärld. Många slår sig ner på en plats och arbetar lite där, innan de reser vidare till ett nytt ställe för att arbeta – eller kanske för att bara slå sig ner. Eller så tar man sitt fasta arbete med sig ut på resa. Det finns också de som inte reser bort frivilligt, men av yttre orsaker tvingas resa runt utan hem. Dessutom finns det många med mångkulturell bakgrund, likt konstnären själv, som pendlar mellan flera olika hemländer. Och hur är det med professionella idrottare och internationellt verksamma konstnärer? De reser till olika slags sammankomster eller museer, så de kan väl också betraktas som vår tids kosmopolitiska nomader?
I verket Iris är Lilibeth Cuenca Rasmussen inspirerad av en ”rondavel”, en hydda som går ganska fort att bygga på en ny plats. Rondavellen hör hemma i flera afrikanska länder. Taket är av strå, som tidigare också användes för att täcka tak på våra breddgrader. Så vad som vid första ögonkastet ser annorlunda och främmande ut, är vid närmare påsyn nog ändå inte så annorlunda. Verket Miss Fabula liknar en grönländsk igloo, den den är dock inte av is, utan gjord av tusentals luftpostkuvert. Igloons runda rum är som gjort för samvaro och för sagoberättande. Detsamma kan man säga om en tipi, som værket Quadripoint påminner om. Quadripoint är namnet på en plats, där fyra statsgränser möts och kanske att titeln även refererar till jordens tektoniska plattor, som i likhet med verket självt är mobila.
Det sista verket, Fatamorgana, består av täcken, som hänger ner från taket. Täckena är formade på olika sätt, för hålor och reden, där människor kan bo eller sova. På samma sätt som vissa nomadfolk på sina vandringar sover i hängmattor på sina vandringer. Några gånger under utställningsperioden äger det rum en performance i utställningen I am not what you see, och det äger rum i Lilibeth Cuenca Rasmussens verk och ska så att säga se till att aktivera dem.

Utställningen Art of Sport omfattar mer än 30 kända konstnärer som Mark Bradford, Sarah Lucas, Louka Anargyros, Sylvie Fleury, Jeff Koons, Kota Ezawa, Hank Willis Thomas, Lyle Ahston Harris, Olaf Nicolai, Paul Pfeiffer, Nicolai Howalt, Rineke Dijkstra, Catherine Opie, Erik A. Frandsen, Lea Guldditte Hestelund, Robert Mapplethorpe, Camille Henrot och många andra.
För somliga är sport något av ett frirum, gemenskap och möjlighet till självutveckling, medan den för andra är skrämmande och exkluderande samt har att göra med rivalitet, extrema förhållande och maktutövning. Det är just denna paradox, som utställningen Art of Sport undersöker, på samma sätt som Lilibeth Cuenca Rasmussen undersöker teman som etnicitet, identitet och rörelse.
Underhållande är videokonstverket Sportscast 1 av svensk-schweiziska Sara Sjölin. Videoen visar en VM-fotbollsmatch mellan Sverige och Schweiz och därför spelas den upp på två tv-skärmar i ett rum som är inredd som en sportbar. Till videon har Sara Sjölin gjort ett nya och alternativa referat. Hon agerar neutral kommentator och noterar bara nyktert vad som sker i matchen: ”han kastar sig inte över bollen” och gissar: ”han är nog trött” eller kommer med irrelevanta privata anekdoter. Hon punkterar således den spännande kampen och gör den istället till ett slags sociologisk studie.

Franske Louka Anargyros fokuserar tydligt på homofobin i elitsporten. Det keramiska verket Leatherboys, viser racerförare i naturlig människostorlek, i en sexuellt kärleksfull omfamning, men på deras kostymer är homofoba öknamn textade som om det rörde sig om säljande reklamslogans. Louka Anargyros visar att sporten inte är oskyldig och detsamma kan sägas om danska Nicolai Howalts fotografiska verk Boxer. I verkslistan har Nicolai Howalt fotograferat en rad unga pojkar precis före och efter deras första boxningsmatch. Vi får alltså inte se kampen, men den kan ändå tydligt anas i deras ansikten och kroppshållning. Efter den första matchen har de berövats sin oskuld, pojkarna tycks ha lämnat barndomen bakom sig och trätt in i en vuxen, hård och realistisk värld.
Art of Sport inrymmer många spännande verk, men de kunde ha presenterats lite bättre och med överskådligt i Copenhagen Contemporary’s råa industrilokaler. Det hela är lite rörigt och upplevs som kompakt att gå runt mellan de många verken och ofta är det lite svårt att förstå var det ena verket slutar och nästa börjar.
Lyckligtvis får den dansk-norska konstnärsduon Elmgreen & Dragset den plats, de bäst behöver till utställningens kanske bästa verk, Short story. Verket är en tennisbana i nära på naturlig storlek med två spelare på det röda gruset. Tennismatchen är över mellan de två spelarna, och vinnaren är utsedd. Men segraren visar ingen glädje, han står bara och funderar med sin pokal med ryggen mot sin motståndare, som ligger på magen i gruset, helt utslagen av nederlaget. På sidan om finns ingen domare, men en halvsovande man i en rullstol. Är den avslutade tennismatchen kanske bara mannens dröm eller ett avlägset minne? Short story inrymmer mängder av berättelser och ger åskådaren en spännande färd in i en fantasivärld, där vi alla är nomader.

Torben Kastrup

Se vidare copenhagencontemporary.org

Fler Nyheter