Styrkan, smidigheten, musklerna, gracen – en neoklassisk studie i mansdans

Den franska och svenska historien är när det gäller dans tätt sammantvinnad. Sedan mer än trehundra år har den franska traditionen, stilen och repertoaren haft ett grundläggande inflytande på dansen i Sverige. Och ränderna sitter i. Med Nicolas Le Riche som konstnärlig ledare för Kungliga Baletten har ränderna fyllts i på nytt de senaste åren. Le Riche är en välmeriterad dansare, étoile, från Paris, som efter avslutad karriär på scenen kommit till Stockholm och gjort Operahuset vid Gustav Adolfs torg till lite av lilla Paris.
Till hösten planeras en ny uppsättning av Svansjön, och denna gång i Rudolf Nurejevs version som den skapades för Parisoperan. Den avhoppade megastjärnan inom dans, Nurejev, var mellan 1983 och 1989 balettchef i Paris, och en ung Nicolas Le Riche såg den legendariske Nurejev som en stor förebild. Både Nurejevs versioner av Nötknäpparen och Svansjön har levt vidare på Parisoperan genom några dansargenerationer och satt sina spår. I en dokumentär som finns att se på operanplay.se, Inför Nurejevs Svansjön, visas arbete med verkets andra akt, där svankollektivet ramar in solisterna Svandrottningen, prinsen och Rothbart: det är klassiska balett så ren och precis som den kan göras i detta hus. Och Le Riche nästan hoppar av förtjusning inför möjligheten att få tala om stegen och att få diskutera rolltolkningar.
Som en motvikt mot den stora kvinnliga danskåren i Svansjön har man bjudit in Joseph Sturdy för att göra ett verk för manliga dansare. Så har Sonatra skapats, namnet har verket efter musiken av Michael Gordon. Joseph Sturdy är född i England och utbildad dansare från Royal Ballet School. Bland de kompanier han dansat med märks Maurice Béjarts kompani och det var hos Béjart han uppmuntrades att koreografera. Sedan 1990-talet lever Sturdy i Sverige och har varit verksam framför allt i Uppsala och med Focus Dance, samt som gästlärare vid en rad balettkompanier.
Sonatra kan kanske bäst beskrivas som en studie i modern klassisk manlig dans. Efter en lugn inledning (med rogivande musik av Jane Antonia Cornish, Into Silence) sprakar Michael Gordons musik loss. Bengt-Åke Lundin på piano gör rättvisa åt detta tomtebloss-liknande verk som gnistrar än hit, än dit. Tolv dansare i likadana blå trikåer och i en ljussättning som inte gör det lätt att se vem som är vem – det blir ett anonymt kraftprov för Den Manliga Dansaren, årgång 2021. Corona-präglat, förstås, med mycket luft mellan dansarna och variationer för solo, för duos och för större grupper.
Sonatra kan ses som en hyllning till Le Riches och Nurejevs stora intresse för den klassiska tekniken, mera än till legendarens världsberömda utstrålning. Något i Sonatras komposition håller snarare tillbaka det individuella eller personliga och understryker all världens dansares gemensamma drag: styrkan, smidigheten, musklerna, gracen. Sträng neoklassicism, vitalt dansat, en studie i blått.

Margareta Sörenson