Ensam solist på ett öde golv i skyar av chiffong

Är det för att vi sitter så glest på stolarna utställda enligt Folkhälsomyndighetens anvisningar? Eller för att Dinis Machado ser så oerhört ensam ut? Men ett solo är ju ett solo, även utan en pandemi som gläfser oss i hälarna. Nu vet vi alla att ett år av isolering och försiktighet har präglat livet, samhället, konsten, dansen. Dinis Machado alldeles ensam på Welds ganska stora golvyta, och som en av sju i publiken – nummer åtta har lämnat återbud – känner jag mig minst lika ensam som den dansande solisten.
Dinis Machado och de egenhändigt sydda kläderna och skulpturala tygföremålen etsar sig fast som en ödslig ensamhet. Under pandemitiden har Machado, som så många andra – kanske de flesta – isolerat sig. Projektet att iscensätta sin queerness krockar med en nyväckt fråga: vad betyder det att vara queer när du är ensam och utan den andres blick? Vad är queerness i relation till en själv?
Dinis Machado dansar först i en kort klänning, sedan i en blekrosa body, och sist i en lång klädnad i turkos och rosa – färgdrömmar som småflickor brukar älska. Själva dansen är begränsad, rörelser från samtida dans och några klassiska positioner återkommer. Genom att röra sig i rummet flyttas vår uppmärksamhet från själva dansen till scenbilden. Kläderna och scenografins märkliga liggande urtidsdjur och hängande chiffongskyar har Machado själv skapat. Programmets framsida visar koreografen flitigt sömmande vid en symaskin i ett tomt rum. Ensam.
Diskussionen om biologiskt kön och rätten att själv definiera sig som man, kvinna eller något annat pågår för fullt. En till synes manlig kropp med begynnande flint och glasögon tar sig an kvinnligt kodade material och färger. Det tydligaste budskapet jag läser av i Yellow Puzzle Horse är ensamheten i valet (eller kvalet) kring självbilden. Dansen, då? Kanske den ändå befriar, den gör det möjligt för en individ att röra sig fritt i ett rum, ladda det med bilder, ladda ur dem eller upphöja dem till ett sammanhang.
Alltför ofta under den timslånga föreställningen glider delarna isär och jag ser bara beståndsdelarna i kompositionen lösryckta, var för sig. Å andra sidan försöker Yellow Puzzle Horse bildsätta en svår, snårig och mångårig diskussion om kön – hur kan den bli annat än fragmentarisk och begränsad. Tydligast är ensamheten. All heder åt WELD som fortsätter att göra vad som går i begränsningarnas och enslighetens tid.

Efter påpekande från koreografen har recensionen uppdaterats och pronomenet ”han” används inte i texten.

Margareta Sörenson