Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Torsdag 22 april 2021

Konstnären Anselm Kiefer beställer livgivande koreografi till blodsbesudlad mark

2021-04-02

Anselm Kiefer ställer fyra fantastiska målningar till förfogande att låta sig levandegöras av en koreografi av Florent Melac som även har blivit till en film med de dansarna Hannah O’Neill och Hugo Marchand. Alexander Meinertz presenterar filmen, och intervjuar även koreografen, som i själva verket har skapat utifrån en idé av Anselm Kiefer själv.

Florent Melac och Anselm Kiefer: Dansen framför målarduken

Nutida balett kretsar i alltmer stigande grad kring samtida konst, ofta i form av koncept- och installationskonst. Florent Melacs Duett förlöser idématerialet i fyra nya monumentalverk av Anselm Kiefer som genomlevd verklighet och erfarenhet.
Det Los Angeles-baserade globala gallerinätverket Gagosian gav den 23 mars premiär på en 20 minuter lång dokumentärfilm med den tyska konstnären Anselm Kiefer om utställningen Field of the Cloth of Gold/ Camp du Drap d’Or, (Guldbrokadslägret eller Guldtygsfältet) i Gagosian, Le Bourget, ett konstrum i en hangarombyggt av Jean Nouvel på Parisgamla flygfält.

I filmen dansar Hannah O’Neill och Hugo Marchand från Parisoperaens Balett en koreografi av Florent Melac till Steve Reichs Duet (1993), skapad som en direkt respons på fyra av Kiefers monumentala målningar: Sichelschnitt (Liens slag) 2019, Beilzeit—Wolfszeit (Bilans tid och vargatid) 2019, Die sieben Schalen des Zorns (De sju vredesskålarna) 2019-20 och Aus Herzen und Hirnen spriessen die Halme der Nacht (Ur hjärtan och hjärnor spirar nattens gräs) 2019-20.

”Jag kan inte se på ett landskap utan att beakta den historia jag har i huvudet om platsen” berättar Anselm Kiefer för konsthistorikern James Cuno. ”Allt det som har hänt är närvarande”.

I skrildringarna i Guldtygsfältet är utgångspunkten det historiska mötet mellan kungarna Henry VIII och François I i Balingham i närheten av Calais år 1520, men lika så tydligt, jag kanske ännu tydligare präglas Anselm Kiefers livslånga ödesdigra drag av Holocaust, världskrigen och ett engagemang i bibliska berättelser om storverken.

youtu.be/YWJWRGNIXgI

I Duetten utgör konsten på väggarna emellertid inte bara en bakgrund. I samspel med Reichs lekande, nästan insektsbrummande musik öppnas målningarna och de får ett horisontellt djup.
Det skapar ett större vidöppet landskap för O’Neill och Marchand, som i Melacs organiska koreografi ges puls och väcker det hoppfulla spirande liv som, Kiefer talar om, men som i de illavarslande, alkemistiska verken upplevs undertryckt och utmätt.

Koreografin speglar och kanaliserar Steve Reichs strömmande, böljande, och tidvis lyckobringande energi i ett formspråk, som – kanske inte helt överraskande – står i skuld till en samtida pastoral balett, Angelin Preljocajs Le Parc (1994), som Parisoperans Balett studerar in med hänsyn till pandemirestriktionerna.
Precis som soloviolinerna reflekterar Reichs minimalistiska och återkommande melodiska fragment mellan sig, växer dansen fram i luftiga, symmetriska och synkrona sekvenser, som kameran ger vidvinkel, och håller sig till den nära kontakten dansarna emellan, som symbiotiskt låter sina nakna kroppar växa ihop till ett enda material och formmässigt utvecklas i förgreningar. När Marchand lyfter O’Neill från jorden, låter hon sina linjer stråla ut i rummet; när hon påbörjar en spiralvridning, griper han in i den och ger frasen mer fart och en ny riktning i ett flygande lyft. Tillsammans dansar de sig in, ut och omkring varandra i cirklande mönster i förening.

Genom sin blotta närvaro pekar Hannah O’Neill och Hugo Marchand på den mänskliga frånvaron i Kiefers vision. Som man och kvinna blir de en bild av livskraften, livets rörelse, det guddomligas och evigas skönhet, men också ett profetiskt, plötsligt slutmoment på dess upphörande vid förlusten av deras paradisiska oskuld: I en sista fras visar hon åter vägen och framstår som i en stävande arabesque, där han bakom henne stannar och tar tag i hennes hand, i ett ryck drar han henne tillbaka och upp i luften, där han griper tag i och håller fast henne, och hon med betydelsebärande gest öppnar sina ögon och ser: Här byter redigeringen av filmen vinkel, så att vi som om hon också gör, bevittnar apokalypsen: Die sieben Schalen des Zorns (De sju vredesskålarna) 2019-20.

Att koppla konkret fysiskt material – höstlöv och spannmål, trärötter, sand, kål, aske – på de målade landskapen är en av Anselm Kiefers sätt att binda ihop forna tider med vår nutid. På guldtygsfältet realiseras dansens koppling till den ambitionen, inte bara som ett koncept: Den skördar denna tanke likt ett skönt och gyllne tillfälle av upplevd verklighet och erfarenhet.

Anselm Kiefer: Field of the Cloth of Gold
Koreografi: Florent Melac
Dansere: Hannah O’Neill og Hugo Marchand
Gagosian Premieres
Gagosian, Le Bourget

Florent Melac: Min koreografi skulle kunna ses från alla håll

Idén rill det här projektet har varit på gång under nästan ett helt år. Det var Anselm Kiefer själv, som ville binda samman bilderna med dans. Han frågade Hugo Marchand, om han ville koreografera en pas de deux till sig själv och Hannah O’Neill i den storslagna inramningen på Galerie Gagosian på Le Bourget. Projektet blev uppskjutet många gånger på grund av covid-19. I december månad 2020 frågade Hugo mig, om jag ville koreografera pas de deuxet till sig och Hannah, och jag sa naturligvis ja med det samma!

Meningen med denna pas de deux var för mig att se till att Anselm Kiefers målningar kommer till sin rätt. Anselm bad mig skapa en lätt och flytande dans, utan brutala eller skarpa rörelser, så att publiken inte skulle känn sig störd, och istället kunna avnjuta målningarna och dansen samtidigt. Det är också anledningen till att jag valde hudfärgade kroppsnära kostymer, så att dansarna kunde bli ett med bilderna.
När det gäller musiken, så hade Hugo Marchand redan valt Steve Reichs verk för stråkar kallad, Duett. Eftersom Anselm ville ha en lugn och lycklig atmosfär i själva koreografin, motsvarade musiken helt och hållet hans krav. Jag själv blev ögonblickligen inspirerad, det passade mig perfekt, och det är denna stämning, jag föredrar i mitt arbete.

Den svåraste utmaningen jag hade var Hugo och Hannahs pressade arbetsschema, som gjorde det svärt att hitta tider när vi alla tre kunde ses.

Min koreografi skulle kunne ses från alla möjliga vinklar. De fyre stora målningarna, som omger dansarna, skulle också kunna ses. Det betydde, att jag skulle föreställa mig en dans, som kunde ses inte bara i 360°, men också från ovan, när vi hade kameror monterade på mezzaninerna.

Det var också en utmaning att skapa en koreografi till ett såpass brett rum. Till dess hade jag bara erfarenheter av att skapa koreografi till vanliga scenrum. Allt är överdrivet stort i Gagosian, och på grund av pandemin kunde jag inte besöka rummet vid processens början. Först när vi lyckades arrangera ett besök blev jag på det klara över hur stort stället egentligen är. Det allra viktigaste var att jag äntligen kunde få lov att se målningarna med egna ögon. Jag blev klar över hur små dansarna skulle se ut i den inramningen. Jag föreställde mig Hannah Hannah och Hugo i målningarna och visualiserade rörelser, som skulle kunna en upplevelse av att vara en del av Anselms kunst, så att de kunde framträda på en av dukarna för att sen gå in i en annan. Det var otroligt spännande!

Jeg måste säga att jag blev totalt fascinerad av måleriernas skönhet och magnetism. Anselm Kiefers arbeten är ofta mörklagda, utan levande färger. De mörka skogarna och övergivna marker, han skapar, hänför sig till landskap i Tyskland, hans fosterland. När man ser hans målnngar, känner man av den forntida historiska tyngden. I dissa verk är ämnet däremot återfödelse. De har många flera färger och toner. Orange, blått och guld… De gyllene fält, som rörs av en smekande vind som bjuder till dans.

Min bakgrund

Jag började koreografera tidigt. Jag blev introducerad till dansen av en lärare i modern dans, när jag arbetade med improvisation. Det fick mig kanske att börja längta efter att skapa själv.
När jag som 16-årig var elev på Parisoperaens Balettskola, blev jeg del av ett stort projekt, som organiserat av National Ballet of Canadas balettskola, sammanförde all världens balettskolor. Ett arrangemang organiserat till den skolans 50-års jubileum. Varje skola ombads bidra med ett verk av någon av skolans elever.

I London hade Royal Ballet School en tävling för att välja ut en kandidat, men i Paris blev jag utvald till den uppgiften. Elisabeth Platel, skolans chef, var mycket uppmuntrande. Chefen för Stuttgartbalettens skola, Tadeusz Matacz, såg mitt arbete och bjöd in mig ett år senare för att göra en nyuppsättning av koreografin på hans skola. Det bekräftade mig i min önskan att att få koreografera.

Nu, när jag är medlem i Parisoperaens Balett, ägnar jag naturligtvis min tid och energi åt min yrke som dansare, men jag försöker också hitta tid att koreografera.
Jag har nyligen skapat flera verk för Agnès Letestu. Jag njuter särskilt över att få arbeta med musiker. Quatuor Modigliani bad mig om en koreografi till Ravels Quatuor, som vi uppförde vid Evian Music Festival.

Jag vill naturligtvis fortsätta att arbeta med olika koreografiska projekt i framtiden. Jag får fler och fler möjligheter i den riktningen, men min förta prioritet just nu är dansarkarriären. Man kan inte dansa för evigt, men man kan alltid koreografera.

Fler Nyheter

Annonser