Allt fler teatrar under ockupation i Frankrike

Men början den 4 mars på Théâtre de l’Odéon i Paris har nu bortåt ett 70-tal teatrar runtom i Frankrike intagits av ockupanter. Fackföreningarna för de verksamma inom scenkonsterna deltar i ockupationen, och kraven som formuleras på möten på de ockuperade teatrarna handlar inte bara om att få rätten att åter få öppna teatrarna.
Teatrarna har blivit samlingsplatser och diskussionsforum för många fler än teaterverksamma och studenter på teaterutbildningarna eftersom protesterna också har växt ut till att omfatta den nya arbetslöshetsförsäkring som väsentligt försämrar villkoren för tillfälligt anställda.
Bilder i fransk tv visar eleganta teaterfoajéer där ockupanterna har brett ut sina sovsäckar på parkettgolven under kristallkronorna.
I ett radioprogram på France Inter sägs ockupanterna till stor del domineras av teaterstudenter Occupation des théâtres : quand la culture entre en scène och det kan lyssnas på här: www.franceinter.fr/emissions/l-heure-bleue/l-heure-bleue-24-mars-2021

Programmet startar med en brinnande apell om teaterns nödvändighet i samhällslivet av ingen mindre än Jean Vilar, bland annat grundare av Festival d’Avignon. I talet från 1968, då Théâtre de l’Odeon också ockuperades och Jean Vilar var dess konstnärlige ledare, poängteras att vi människor inte klarar oss utan konst och kultur och teater. ”Teatern är i allmänhetens tjänst och det måste den fortsätta att vara, precis som försörjningen av vatten, gas och elektricitet är det. Bara när det inte längre finns något bröd, bara då upphör teatern.”
I programmet uttalar sig bland andra Julie Deliquet, konstnärlig ledaren för Théâtre Gerard Philippe i Parisförorten Saint Denise. Hon berättar att konstnärerna arbetar vidare inom och utom byggnaden, att det repeteras föreställningar och att man spelar runtom i samhället på skolor, sjukhus och vårdhem. Hon understryker också att ockupanterna respekterar covidrestriktionerna.
På bilder från olika teatrar i franska media, ser alla ut att använda munskydd, men det är svårt att avgöra om skyddsavståndet på en och halv meter verkligen upprätthålls.
När radiojournalisten frågar Julie Deliquet om hon accepterar studenternas ockupation, måste hon svara diplomatiskt:”Jag är solidarisk, men jag kan inte acceptera den, för om jag gör det så öppnar jag ju teatern, och det har jag inte rätt till. Vi befinner oss i dialog med dem och lyssnar på dem och noterar deras krav, men vi kan inte ansluta oss till ockupationen, eftersom teatern just nu är stängd för allmänheten.
Bland annat kräver ockupanterna en förlängning av vad som kallas ”det vita året” – une Année blanche – vilket betyder att frilansare kan fortsätta att få sitt arbetslöshetsunderstöd, utan att kunna tillgodoräkna sig några arbetsdagar. För närvarande är den fristen förlängd till 31 augusti 2021, men frågan är om den inte ska förlängas, ett avgörande som väntas inom kort.
En ockupant berättar att han slängde sig på Pariståget från sin hemort i Normandie, så fort han hörde apellen från Théâtre de l’Odéon den 4 mars. Snart befann han sig uppe på balkongen till teatern där det vajade röda fanor. Han menar att även scenkonstnärer som medborgare har rätt att få arbeta och att delta i samhällslivet. Han ser den 4 mars som startpunkt för en social rörelse som står för nya förhoppningar: ”…ça fait honneur de notre metier et honneur de théâtre publique française…” (Det är en ära för vårt yrke och för den franska offentliga teatern.)
Han pratar vidare om att ockupationen ger röst åt de glömda och annonyma och att det är vår grundläggande mission att ge röst åt de som saknar röster, han menar att de kvinnor och män som ockuperar teatrarna i Frankrike inte bara vill något för egen del, utan också kämpar för något mycket större.
Man vänder sig mot den nya typen av arbetslöshetsförsäkring som kommer att ”va plonger des millier des citoyennes de misère et en seuille de pauvreté.” (…kommer att kasta tusentals medborgare i elände och på tröskeln till fattigdom.)
Man diskuterar också teaterlivets roll i samhället, att det har ”une sort de particularité vital et necessaire aux vivants ensemble – c’est la définition même de la naissance du théâtre chez les greques.” (det är en speciellt vital nödvändighet för att kunna existera tillsammans – det är samma definition av teaterns ursprung som hos [de gamla] grekerna).
En teaterstudent, Marion från Strasbourg som är med bland ockupanterna berättar att varje eftermiddag kan: ”alla i Strasbourg komma och besöka oss och både uttrycka sin ilska men också förhoppningar om en nyordning.”
Teaterns roll och funktion som helande och läkande i samhällslivet diskuteras i radioprogrammet: La transmission et la pedagogie de notre liens au tissue sociale.” (kunskapsöverföring mellan alla samhällsskikt.) och att ”Le Théâtre est une practique sociale” (Tealerlivet är praxis i samhällslivet/ en samhällelig praktik)
Diskussionerna handlar kort sagt om vilken roll konsten spelar i vår kultur och i vårt samhällsliv: ”Nos Théâtres sont publiques. Ces sont des maisons du peuple, ce sont des maisons communs. Au’jourdhui les gens se retrouvent, imaginent et travaillent concrètement pour une societé ensemble.” (Våra teatrar tillhör allmänheten. Husen tillhör folket, det är gemensam egendom. Idag möts människor och uttrycker och arbetar konkret för ett bättre samhälle.)
Det som är slående under dessa ockupationer och som uttrycks i programmet är det stora inslaget av ungdomar bland ockupanterna, Visst noteras att en och annan gammal revolutionär tagit sig dit, med det poängteras att väldigt många ungdomar deltar, för att just de upplever sin framtid som särskilt hotad.

www.franceinter.fr/emissions/l-heure-bleue/l-heure-bleue-24-mars-2021

Fler Nyheter