Ett sökande filosofiskt dansverk med kuslig aktualitet

Pandemin med covid-19 hade inte brutit ut när den danska koreografen Emilie Gregersen hade premiär på verket Touch förra året. Nu, ett år senare, när hon gästar dansscenen 3:e våningen ett par kvällar, kunde hon knappast träffa mer mitt i. Mitt i den längtan efter mänsklig beröring som virussmittan har försatt oss, samtidigt som vi desperat spritar alla ting vi tar i.
Aktualiteten är alltså knappast avsiktlig. Gregersens undersökande solo har andra, mer allmänna och filosofiska utgångspunkter. Genom beröring lär hon sig skilja på vad som är hon själv och vad som är omgivning. Samtidigt förankrar beröringen henne i världen, skriver hon i programbladet.
Det hon visar på scenen blir närmast en klinisk studie. Koreografin har en tydlig idé och genomförandet är imponerande konsekvent.
Karis Zidore öppnar och avslutar stycket med starka ljudlandskap som fyller det kompakta mörkret i scenrummet. Det gnor och mal, klirrar och strilar, som i den gamla bruksmiljön där jag växte upp, innan ljuset släpper fram Emilie Gregersen. Kostymens vita överdel avgränsas tydligt mot de svarta byxorna. Men det som främst fångar blicken är de gröna handskar hon har på händerna. De leder rörelsen, ständigt i kontakt med något; dansarens kropp, golvet eller väggarna.
När handskarna gnids mot kroppsdelar som täcks av byxorna skapar de ett rytmiskt frasande från materialet. På samma sätt ger beröringen av golvet ett svagt sus, händernas sökande markerar gränser, eller ytor som möts.
Gregersen är fantastiskt smidig och vig, oavsett hon arbetar på golvet eller uppe på benen är det flytande drivet i rörelserna starkt kontrollerat. Blicken är en viktig del, med den skapar hon korta, frusna ögonblick. Just som jag undrar om svepandet med handskarna ska gå i stå, tar ovansidan av händerna över utforskandet. Snart är det de knutna nävarnas tur.
En uppvikt flik av dansmattan signalerar möte med jord, medan gel applicerat på kinderna, understött av Zidores ljud, visar regn. Elementen berör.
Händerna blir så småningom ”fria”, men i luften är rörelserna mekaniska. En metallisk röst säger något som jag inte uppfattar, men sammantaget pekar uttrycken mot något artificiellt. Det spåret går mig förbi, vad som stannar kvar av ”Touch” är den envist sökande beröringen.

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten

Lis Hellström Sveningson