Vibrerande varelser i stormliknande ljudmiljö

Koreografen Karolin Kent skulle ha haft premiär på sitt nya verk Homo (sapiens) på Atalante i början av mars. Som en följd av pandemin blev det istället residens hos Atalante och Region Hallands Rum för dans, med digital premiär livesänd från Falkhallen i Falkenberg.
Det är ett bra exempel på hur det ser ut just nu. I väntan på att få släppa in publik upplåter många scener sina lokaler för residens. Det innebär, kort uttryckt, tillgång till professionella repetitionslokaler, vilket dansen lider brist på. För de fria danskonstnärerna är residens även utan pandemi en viktig möjlighet att skapa nya produktioner. Många dansverk växer fram medan utövarna flyttar sig mellan olika värdar. Idag hålls mycket dansskapande vid liv på detta sätt, även om premiärerna ställs på framtiden. Eller, som ett nytt inslag, visas digitalt.
Homo (sapiens) är lyckat som digitalt projekt. Karolin Kents koreografi har stark förankring i kroppen och med filmteamets känsliga arbete kommer vi de tre dansarna mycket nära. Idén bakom verket är att ifrågasätta om människoarten är så klok som vi vill tro. Vad har vi för relation till och ansvar för allt runt omkring oss?
Jag ser en starkt visuell undersökning i olika stadier, där Linnea Båganders kostymer och sceniska objekt bestämmer karaktären på varje del. Det dansarna är klädda i och hanterar ger koreografin motstånd, eller omfamnar rörelserna på olika sätt. Hannah Tolfs ljud, direkt upphämtat från rörelserna på scenen och processat till varierande landskap, bidrar också starkt. I långa stycken blir det flerdimensionella installationer.
Starten är lika spännande som vacker. Iförda dräkter med utskjutande pinnar – tänk en havererad pinnvävsjalusi – framstår Fredrika Byman Moberg och Tanja Andersson i sina långsamma vridningar som ett par ryggrader i vardande. Närbilder och ljus ger extra precision.
I det följande partiet bestämmer en genomskinlig plastsäck Aloun Marchals utrymme. En klaustrofobisk bubbla som får djupare perspektiv när dansaren sedan bär plasten som en kvävande börda.
En mjuk, föränderlig form omsluter alla dansarna innan de kryper under var sitt täckande sjok på golvet, med rörelser bestämda därefter. I slutet står en trio upprätta, vibrerande varelser i stormliknande ljudmiljö. Minus ett par mindre longörer ger Homo (sapiens) ett helgjutet intryck där formen överglänser idén.

Föreställningen Kan ses digitalt t o m 14 mars

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten.

Lis Hellström Sveningson