Hoppa till sidans innehåll
Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 15 juli 2024

Klassiskt på nätet via Kungliga baletten

2021-03-09

Fakta:

Namn: Three Preludes & Suite en blanc
Koreografi: Ben Stevenson respektive Serge Lifar
Musik: Rachmanninov respektive Edouard Lalo
Ensemble: Kungliga Baletten
Plats: Inspelat på Kungliga Operans scen
» https://www.operanplay.se

Dansens många scener världen runt arbetar flitigt pandemin till trots. Ofta uppfinningsrikt och nytänkande. Kungliga Balettens Shift av Alexander Ekman har legat länge på operan.se och nu har det just varit premiär på två verk: Three Preludes for två dansare och Serge Lifars Suite en blanc.
De inledande preludierna för två dansare till musik av Rachmanninov är fint men ganska stelt dansade. Trots att det är omöjligt att inte skönja en relation man-kvinna i detta tredelade pas-de-deux, finns mycket lite av gnista och laddning mellan dansarna, Haruka Sassa och Callum Lowden. I verkets första del dansar de på varsin sida om den slags stång som används vid dansträning; först i tredje delen dansar paret fritt på operans stora scengolv, och Rachmanninovs musik mullrar från en flygel i fonden, trakterad av Anna Buchenhorst. Här sprakar det till en aning av flykt och temperament, men Stevensons preludier lämnar ett blekt minne av korrekt dansad klassicism.

Serge Lifars Suite en blanc finns på Kungliga Balettens repertoar sedan 2019, och var redan då ett diskutabelt val. Nu måste det vägas in att operan tvingats ändra sitt program flera gånger under pandemin och flytta nya verk framåt utan att veta när de kan dansas. Den vita sviten har förmodligen fått dammats av som reserv, och den kräver en stor danskår i bästa skick. Lifar, som var en förnyare av en modern klassisk dansstil, har brassat på för fullt med en koreografi som är ett slags barnbarn till Svansjön, idel vit tyll och symmetriska uppställningar. Verket skapades 1943 under en tid av nytt intresse för den klassiska baletten, och man kan också dra sig till minnes att rysk-franske Serge Lifar var mycket seriös och en idog försvarare av dans som konst, inte underhållning.
Suite en blanc har vårdats ömt på Parisoperan och blivit en del av husets tradition, men plötsligen inplanterad i svensk mylla ser den märkligt anonym ut. Förvisso utmanande svår att dansa, och det krävs killar av Dmitry Zagrebins kaliber för att tekniskt klara ett solo som han imponerade med också inför levande publik. Nu är Edouard Lalos märkligt disparata musik inspelad, och applåderna pålagda som i en tv-studio.
Om det finns några balettomaner kvar kan de studera dansarnas teknik och synkrona briljans. Raka rader, fräsiga lyft och imponerande solon – men varför har alla kvinnliga dansare ett stelt leende på läpparna? Medan männen ser ut som vanliga män i färd med att utföra krävande fysiskt arbete.
Med föreställningar online eller streamade når stora institutioner och små helt nya och mycket större publiker än på det gamla för-pandemiska sättet. Många tittar och tar för sig, det är verkligen fantastiskt. Ännu mer fantastiskt om man också kan överraska, utvidga och bredda repertoaren för ett skickligt kompani men stor publik .

Margareta Sörenson

Fler Recensioner

Annonser