Från stilla sjungen skogsritual till Infernaliskt experimentarium

I sitt dansverk Dunka dunka vill koreografen Ellen Söderhult bryta den visuella dominansen i danskonsten – viljan att visa upp sig – och i stället uttrycka hur det känns att dansa. Detta intressanta experiment premiärvisades under Dansplats Skogs dansfestival i september, i ett pandemi-säkrat arrangemang med mindre än 50 personer i lokalen.

Föreställningen inleddes med att publiken fick delta i en ljudmeditation inspirerad av den amerikanska pionjären inom elektronisk musik, Pauline Oliveros. Det är en röstövning där var och en, men tillsammans, sjunger den ton som kommer ur kroppen och håller den så länge som ett andetag varar.
När tonerna ebbat ut tänds ett svagt ljus i lokalen. De fyra dansarna/körsångarna klädda i utanpåskjortor och kjolar uppklippta i långa fransar, sjunger folkvisan Tre lå från västkusten. Därpå följer dans över diagonalen i det gamla frikyrkorummet, nu omgjort till danssal. En kort stund dansas det, varpå artisterna går fram mot scenkanten och häller ut någonting ur stora krus som gör att det bildas rök i lokalen.
De sjunger Vargasången från Ronja Rövardotter: ”Du varg du varg kom inte hit, ungen min får du aldrig” och i den elektroniska ljudbilden som ligger som en ljudmatta i bakgrunden hörs vargens ylanden.
Och så lämnar dansarna/kören helt sonika spelplatsen. Det hörs skräckljud, som om någon är jagad av vargar. Från läktaren hörs en koral: Lär mig du skog att vissna glad (psalm 304).
Den elektroakustisk ljudinstallationen tar över spelplatsen. Det låter som någonting som går i kras. Kören sjunger ännu en koral: Brist hjärta i stycken.
Det dröjer länge innan dansarna/kören tillbaka in på spelplatsen. Ljudinstallationen fortsätter med sitt dunka dunka och blir mer och mer infernalisk, som en sorts stroboskopmusik. Det är mörkt, mycket mörkt. Dansarna/kören blir till en klump som förflyttar sig sakta över golvet. De värjer sig mot något, slits de i stycken av vargarna eller är det de själva som sliter sönder varandra? Från den förinspelade ljudmattan hörs morrningar och smaskande ätljud.
Bollen av människokroppar löser upp sig. De springer lite och gör några förströdda hopp över diagonalen. Sedan börjar de göra mer rök.
Den sista sången är Violeta Parras Jag vill tacka livet. Varpå artisterna lägger sig ner på golvet, en efter en.
Vad som kvarstår är den elektroniska musiken, nu som ett oändligt dunkadunka. Det är som att ligga i ett tält på en camping och försöka sova samtidigt som det pågår ett rave borta i skogen vars musik dånar över nejden. Du orkar inte stiga upp och gå dit och vara med och dansa och förresten vet du inte var de är och du hittar inte dit för skogen är stor och det bara fortsätter och det går inte att sova.
Men här saktar dunket till slut in och dör bort.
Som helhet präglas verket av en övertro på den elektroniska musiken som här tillåts ta stor plats. Åtminstone för mig är den inte tillräckligt intressant för att jag ska försättas i någon ”deep listening” (djup lyssning) som Pauline Oliveros term lyder. I stället blir det en plågsam upplevelse. Men som experiment är föreställningen intressant i sitt försök att diskutera danskonstens fokus på utseende och visualitet, en fokusering som riskerar att skapa ett främlingskap hos betraktaren. Den israeliske koreografen Ohad Naharin angriper problemet med sin gaga-teknik men låter dansen ta större plats i sina verk.

Fotnot
Dunka dunka har tillkommit i residens på Dansplats Skog i Söderhamn och på ett flertal andra platser: Köttinspektionen Dans i Uppsala, på ett dansresidens i Riddarhyttan i Teatermaskinens och Västmanlandsmusikens regi, samt på Danseatelier, ett kollektiv i Köpenhamn. Ellen Söderhult har även arbetat med verket under en period i Berlin genom ett residens från Konstnärsnämnden, sedan på Guma ranch, en gård i Örsundsbro.

Karin Kämsby