Sylfiden – tragedin om kärlekens mysterium

Den Kongelige Ballets nya version av sin historiska repertoars kronjuvel Sylfiden, avslöjar i en symbolistisk läsning nya sorgtyngda lager i tragedin och kärlekens mysterium.
I Mia Stensgaard och Anja Vang Krags scenografi och kostymer är de flytande övergångarna mellan dröm och verklighet i Nikolaj Hübbes nya uppsättning av August Bournonvilles Sylfiden målade i så mångfaldigt changerande färgtoner av marker och trädtoppar, bleka blad och ljusrosa blommor, att det nästan är tal om kamouflage. Det, du ser, och det, du tror, du ser, är inte nödvändigtvis detsamma.
Både James Nemesis, hexan Madge, och hans ideal, Sylfiden, växer som rot och krona fram ur de böljande blomsterridåerna, som utgör metafor och bakgrund för denna moderna, poetiska feminina förståelse för dramat, där Sylfiden och hennes systrar materialiserar sig spöklikt förförande i Åsa Frankenbergs effektfulla ljussättning. Inte som en bild av den besjälade naturen som vi känner den i den romantiska betydelsen, men snarare i en ambitiös symbolistisk uttolkning, som denna iscensättning hittar övertygande belägg för.
Vid premiären på Filippo Taglionis Sylfiden i Paris i 1832 uppnådde baletten som konstart ett epokgörande genombrott: ”Balett var ett divertissement. Det blev ett mysterium,” har kritikern André Levinson skrivit och därmed satt fingret på, varför klassisk dans blev svaret för de poeter – och andra unga män – som, drabbade av en malaise i tiden, dyrkade kärlek, symbolik och idealism, och färdades på tvären genom Europa i andlig bemärkelse.
Romantiken svärmade för skogsensamheten men också demonen i naturen, det ockulta och det suicidala. Först och främst motsvarar ’Sylfidens’ James föreställningen om konstnären som den seende och som symbolbärare av periodens längtan mot idealet: Det sublima och oändligheten.
I deras försiktigt förnyande estetiska tolkning tillägger Mia Stensgaard och Anja Vang Krag emellertid urverket en darrande levande förtrollning med utgångspunkten i det feminina. Bournonvilles version från 1836 är inte längre satt i en dansk bokskog, snarere i en magisk, keltisk lund av pilträd.
Scenografin är inte en naturalistisk lokal, inte traditionens ”nordiske sylfide”, men ett prisma, som med utgångspunkten i James ödesdigra spleen för oss vidare mot en melankolisk och extatisk beskrivning av passion, sensualitet och svek, kärlek och förödelse, kanske i sin art nouveau-stil och idé inspirerad av Margaret Macdonald Mackintoshs O Ye, All Ye That Walk In Willowwood och den prerafaelitiska konstnären och poeten Dante Gabriel Rossettis sonettcykel The House of Life.
Själva titelrollen i detta sinnliga universum av flyktig beröring, skugga, reflexioner och glimtar av ljus liknar med alla sina slingriga lockar och vajande stjälktorso, en botanisk och ändå i ögonblicket en invasiv växt: När Ida Praetorius determinerat sträcker sina vackra liljehänder fram mot Jón Axel Franssons James, anar vi både hennes förförande doft och den ostoppbara kraft som varken hon eller han är herre över.
I denna, sin tredje uppsättning av Sylfiden, har Nikolaj Hübbe kanske funnit nyckeln till, hur han – och vi – kan förvalta och förstå August Bournonvilles 1800-tals baletter i deras fulla rikedom och djup som tidlös, konstnärlig sanning, efter han i flera omgångar har gått en devalverande omväg via regiteaterns excesser och banal sexualisering.
Uppsättningen skapar ett nytt fördjupande sammanhang med respekt för integriteten och spänningen i Bournonvilles detaljerade, koreograferade balett-teater, där slående scenbilder, precisa mimiska dialoger och klassisk dans samlas i ett högspänt drama. Inom dessa ramar regisserar Hübbe också med en ny öppenhet i sättet att teckna särskilt James fästmö Effy, och hans rival, Gurn, som trovärdiga karaktärer: Stephanie Chen Gundorph och Benjamin Buza är valda för rollerna som moderna människor till skillnad från en tradition där figurerna ofta har framställts stereotypt och stundtals komiskt, men nu igen visas som mångfacetterade profiler, som lägger till bredd och balans i Sylfiden. Kizzy Matiakis gör en övertygande tolkning av rollen som Madge, men det finns fortfarande utrymme för en mindre antikverad gestaltning och ett nytt synsätt på häxsabbaten.
I Bournonvilles geniala koreografi bärs handlingen i 1. akt fram av dramatiska dialoger – bara Sylfiden dansar på tå – medan 2:a akten är komponerad i en form, där mimiska samtal och känslospelet utvecklas och beskrivs i dans och rörelse: Luftanden flyger som en trollslända på en vattenspegel över scenen i snabba, skitande, lätta stegkombinationer och långa luftburna serier av hopp, och även i det rent tekniska är Ida Praetorius sin generations uttolkare av den ikoniska rollen.
Även James dansar. Hans koreografi utvecklar sig från vertikal mot horisontal teckning, från ”tours en l’air” – tunga hopp och landningar på samma ställe – mot flödande, expansiva mönster, som i likhet med Sylfidens, växer och kommer att genomkorsa hela scenrummet och blir till ett uttryck för en stigande känslointensitet, en frigörelse, ett medvetandegörande: Bilden mångdubblas med en ensemble av sylfider. Allt är i berusande rörelse, för just så upplevs även förälskelsen, sensualiteten och begäret.
James dans blir med Bournonvilles ord och Jón Axel Franssons stilrena dans mer och mer luftig, men även när James och Sylfiden speglar varandras rörelser, böljar en skiljelinje dem emellan likt en fin transparent slöja: Tragedin drabbar i ögonblicket, där han släpper sitt tag om verkligheten, fatalt korsar den osynliga barriären och når in i en annan dimension.
Redan i ouvertyren varslar Løvenskjold om tragedin. Som mörkat i föreställningens sista minuter sorgset upprepas från orkesterdiket, och James ligger livlös på marken, upplevs efterbilderna av Sylfiden i denna uppsättning i linje med Bournonvilles intention inte bara som en enda människas öde – hans alltför mänskliga frestelse och tvivel – men som en universell klagosång om ett ögonblick som en gång var; en existentiell, själslig erfarenhet av livsval, kärlek och förlust.

Alexander Meinertz