Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Fredag 04 december 2020

Kraftfullt raseri mot stereotyper

2020-11-10

Fakta:

Namn: Nasty
Koreografi: Susanna Leinonen
Musik: Arvo Pärt, Max Richter, Jóhann Jóhansson, Teemu Korpipää
Ensemble: Dansare: Emmi Hakala, Camilla Keihäs, Maria Nurmela, Tatiana Urteva, Elisa Tuovila
Plats: Stora teatern, Göteborg
» https://www.dansnatsverige.se

– Vad ser ni? Det är bara rörelser! säger en dansare och ser lugnt på publiken i Stora teaterns salong. Hennes kollega rör sig längst fram på scenen i åmande, juckande och skrevande rörelser. Den som vill frigöra den kvinnliga kroppen har flera lager av stereotyper att tampas med. Med dansverket Nasty gör den finska koreografen Susanna Leinonen ett kraftfullt inlägg.
Dansen är hennes medel och uttryck, men schablonen av den klassiska ballerinan, lätt och skir med rena uppåtsträvande linjer, är bara en av flera bilder som Leinonen monterar ner. Hon bläddrar hårt och energiskt bland många stereotyper.
Starten på Nasty är en alarmerande chock för ögon och öron. I flimrande klipp tar en dansare avgränsade steg. Runt höfterna sitter ett band som ser ut som dun. Med armrörelserna och den snart hopfällda kroppen på golvet går associationen till den klassiska svanen. Rester av tyll är återkommande i de fem dansarnas kostymer. Sari Nuttunens design med kroppsnära, hudfärgade dräkter som grund, ger en känsla av att kropparna ömsar skinn. Under verkets gång provar de nya varianter, i svart eller rött. Med vita masker för ansiktena och mekaniskt knyckiga rörelser framstår dansarna som skyltdockor. Kvinnan som objekt i reklam och pornografi ger avtryck i poser och positioner. I slutet bär alla en svart överdel som om de bepansrats med en rustning.
Harri Peltonens ljusdesign och Teemu Korpipääs ljud, till musikens blandning av allt från rått pumpande rytmer till Arvo Pärts skirt oroande klirr, är viktiga komponenter i Nastys abrupt växlande rytm. Leinonen arbetar med tvära kast och de fem dansarna etablerar omedelbart det nya uttrycket i varje del, oavsett det är ett solo, en utmanande duett eller ett samlat kollektiv.
Hela verket vilar på en agiterande energi. Det rister i sköra scener, som när en dansare försöker omfamna sig själv, och exploderar i utbrott där alla lemmarna kastas runt. Leinonen gör gärna spännande koreografi för benen, ofta i luften och med resten av kroppen mot golvet. Rösten har sin roll, med skrik växer dansen till kampsport.
I en frenetisk videosekvens av Ville Seppänen blixtrar okvädningsorden över en ensam, orubblig dansare på scenen. Kroppen står emot. Susanna Leinonen vill reclama den från alla pådyvlade funktioner. Nasty visar att det är ett krävande, tålmodigt och kollektivt arbete.

Spelas även i Västerås 10/11, Kungsbacka 14/11, Luleå 17/11 och i Vara 19/11

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten

Lis Hellström Sveningson

Fler Recensioner

Annonser