Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Fredag 04 december 2020

Ett hårlöst solo inför en gles publik – som fantastiskt nog förvandlas till något (h)årlöst

2020-11-08

Fakta:

Namn: Omkretsz22 och Ett hårlöst solo
Koreografi: Cristina Caprioli
Ensemble: ccap
» https://dansenshus.se/event/omkretz22-harlost-solo/

Vi är tjugo personer i publiken den 6 november. Nytt rekord i gleshet. Dansens Hus lotsar in och sprider ut – det är fint. Nästan högtidligt sätter vi oss på de anvisade stolarna. Vi, de på kultur troende.
Vad betyder det för danskonstnären som möter publiken? Dansens Hus lilla scen är normalt en måttlig låda, nu är den renrakad och känns ödsligt stor med sina två magra stolsrader; det känns mer som att titta på en repetition än en föreställning. Och varför inte; något i Cristina Capriolis hållning till dansen är framförallt undersökande, vänd inåt mot henne själv. Det spelar inte så stor roll att vi är där.
Ett hårlöst solo hade sin urpremiär tidigare i år, före Coronan. En annan tidsålder! Cristina Caprioli dansade den på Weld, då med titeln Ett hårresande solo. För Dansens Hus blackbox gråsvarta stora rymd är den något omarbetad, och Cristina Caprioli i egen person ser pytteliten ut i det stora grå, i grått yvigt hår, grå kläder, barfota.
Capriolis koreografi är växelvis minimalistisk med nästan vardagliga rörelser, växelvis med stora poser som de diagonalt utsträckta armarna som förvandlar den lilla, koncentrerade kroppen till ett kraftfullt X. Samma rörelser, till stor del, dansas av Madeleine Lindh i Omkretz22 – men med en yngre dansares större dynamik och laddade kraft – hon äger verkligen den stora, trista boxen. Cristina Capriolis träningskläder och luvjacka leder tankarna till åldersperspektiven. Barn, tonåring eller gammal? En dansande 67-åring förbryllar, men bara om man hakar upp sig på siffrorna i åldern. Kanske det också är en tanke med Omkretz22 tätt inpå, dansad av en person mitt i livet. Samma, men alldeles olika.
Ungefär mitt i Ett hårlöst solo förvandlas långväggen bakom dansen till en filmvägg, ett rörligt bildlandskap av ute och inne, av pulserande liv och försiktiga färger. Caprioli dansar vidare och med en rörlig bakgrund växer hennes dans betydligt. Som att med ett annat perspektiv än uteslutande det inåtvända, vänder sig dansen ut och in – samma rörelser, samma gråhet – men i ny skala.
Det är en märklig upplevelse. Madeleine Lindh dansar inte med några bilder, men med livemusik av Yoann Durant, som ödmjukt knäar framför sin dator och låter klangmattor och brusberg detonera vid dansarens fötter.
Cristina Capriolis signum som koreograf är dansens intellektuella aspekt. Ofta svårforcerat, men när det rämnar inför betraktaren tar det ändå tag. Hennes användning av film och bild har blivit en styrka. Med detta soloverk skriver hon också in sig i en historisk rörelse av danshistoriens modernist-iska kvinnor och deras solon, från Isadora Duncan och framåt. Så sett, kan Ett hårlöst solo vara (h)årlöst och ett slags bokslut.

Margareta Sörenson

Fler Recensioner

Annonser