Det intensiva förhållandet med mobiltelefonen

Vem är din mest trofaste vän och partner? På den frågan är det kanske många som svarar att det är deras mobiltelefon. Vi rör oss ju sällan någonstans utan att ta med vår kära mobiltelefon, och det är ovanligt att vi lämnar den utom räckhåll. Om detta så intensiva förhållande mellan den moderna människan och hennes mobiltelefon som absolut kan vara föremål för en diskussion, handlar den musikaliska och mycket underhållande performanceföreställningen Genlyd (Genljud eller kanske Återklang). Den är skapad av danska Anika Barkan samt de två svenskarna Petter Wadsten och Mika Forsling. Den sistnämnde är DJ på scenen, där han samplar ett medberättande ljudspår och en bärande rytm, som ger föreställningen ett viktigt och fint flow.
Anika Barkan och Petter Wadsten är två diametralt motsatta karaktärer; hon är lång och kraftig och han är liten och mager. Ingen av dem liknar de ultraperfekta och succérika människor, som vi ser visa upp sig på sociala medier eller i ännu mindre grad superstjärnorna i de populära hollywoodfilmerna. Dessa två omaka performers spelar en rad personer, som alla på olika sätt är tätt sammanlänkade med sina mobiltelefoner. I en rad små sketcher skildrar de en handfull personer och deras beroendeförhållanden till sina mobiltelefoner. Situationerna är väldigt uppsluppet skildrade, men också sorgmuntert, för det handlar om några karaktärer, som inte riktigt kan hänga med de unga och smarta, men försöker så gott det går att verka godkända – just med god hjälp av sina mobiltelefoner.
Med var sin mobiltelefon framför sina ansikten står de med ryggen mot varandra och kommunicerar tillsammans. Vad som syns på telefonernas skärmar projiceras upp på storskärm, så att publiken kan följa med och se, hur de två i sina sätt att dejta på nätet, filtrerar bilderna, som de skickar varandra. Jag är 165, och min vikt rör sig mellan 52 och 54 kilo, ljuger kvinden utan att blinka med ögonen, som via ett app-filter är usedvanligt stora och oskyldigt blå, som hos en manga-figur. Jag ägnar mig åt rytmisk gymnastik och nu står jag i ullstrumporna och knådar deg till bullar, ljuger hon vidare. Bara ullstrumporna? vill mannen veta, för han är mycket intresserad av den unga blonda kvinna, som ser gudavacker ut på hans telefonskärm. Jag är 188 cm lång och längtar mycket, ljuger han tilbaka och skickar bara bilder av sitt ansikte tillbaka. Även om sitt yrke ljuger han. Jag är brandman, säger han så övertygande, att hon tror honom. Hon är imponerad av den tränade brandmannen och tar med sig bullar till brandstationen där hon förgäves får vänta på honom.
Det är också mannen, som har installerat en bippande app på telefonen, så att den oavbrutet stör honom, när han är ute med vännerna. De tror därfor till hans stora glädje, att han är en mycket upptagen och karriärist som gör stor succé överallt. När han sitter hemma i soffan, balanserar han med computeren på huvudet samt en iPad i den ena handen och mobiltelefonen i den andra. Det handlar om att agera som en viktig och upptagen person, som dygnet runt är online på diverse devices. Och det är kvinnan, som har sparat alla sina mobiltelefoner från ett långt liv. Kärleksfullt tittat hon på dem och minns sina oplevelser med dem, som var de gamla ex. Likaså är det hon, som med sin telefon spelar in alla ljud till de fester, hon går på, och spelar upp inspelningarna på full volym hemma hos sig, så att grannarna tror att hon har många vänner och lever ett ett vilt spännande liv. Slutligen är det också kvinnan som står i ett upplyst litet skjul som påminner om en gammaldags telefonkiosk och sjungen poplåten Nothing Compares 2U, med texten: ”It’s been seven hours and fifteen days – Since you took your love away”, men nu omformulerat till ”Since I put my phone away”. Ett liv utan mobiltelefon verkar vara lika så smärtsamt som att ha förlorat sin käresta, och det verkar inte vara någon skillnad på om det är frågan om mobilavvänjning eller avvänjning från alkoholism.
När de två personerna äntligen sitter tillsammans, har de inget annat att tala om, men de visar bara varandra hur de med olika appar kan manipulera sina egna selfies. Snart är de bebisar, gamlingar, djur eller superhjältar på mobilskärmarna. Med ett enkelt klick kan de ändra utseende och identitet, så varför egentligen bry sig om vilka de verkligen är.
På humoristiskt sätt handlar Genlyd om våra sätt att iscensätta oss själva, som inte har blivit mindre framträdande efter att vi har fått de många olika apparna, som kan filtrera och försköna våra självbilder. När vi tittar på varandras bilder på sociala medier, ser vi således en redigerad och photoshoppad version av verkligheten, som är fullständigt orealistisk och ouppnåelig. Genlyd är ett lekfullt sätt att försvara att få vara normal, stor och liten, tjock och smal, Kort sagt: att få vara sig själv.
Genlyd spelas på AFUK Scene, som nyligen har blivit en offentligt stöttad scen i det köpenhamnska teaterlandskapet. Om den nya scenen fortsatt kommer att bjuda på mer performance och nycirkus av samma höga kvalitet som Genlyd, blir det verkligen glädjande.

Genlyd (Genljud) spelas på AFUK Scene i Köpenhamn till och med den 7 november

Torben Kastrup