Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Fredag 04 december 2020

Sylfid berövad romantiskt djup och strypt av i textilier

2020-10-28

Fakta:

Namn: Sylfiden
Koreografi: Nikolaj Hübbe, efter August Bournonville
Ensemble: Den Kongelige Ballet, Scenografi och kostymer: Anja Vang Kragh & Mia Stensgaard Ljusdesign: Åsa Frankenberg
Plats: Premiär på Det Kongelige Teater, Gammel Scene, Köpenhamn 24. Oktober 2020:,
» https://kglteater.dk

Det Kongelige Teater i Köpenhamn gör sitt bästa för att hålla balettföreställningarna på scenen med i varje fall en ledig stol mellan varje åskådare som corona-förhållningsregler. Det finns ingen bar, vilket är skönt, så att man slipper den nya tidens bruk att teatern uppmuntrar att ta sig öl och vin in i salongen. I och med premiären på den seneste upplagan av Sylfiden skulle det visa sig, vad en mer eller mindre tom teater gör för kontakten mellan scen och salong och därmed också för upplevelsen av en klassisk balett.
Den förra utgåvan av Sylfiden på det Kongelige Teater bröt med en mängd av de traditioner, som har avlagrat sig sedan August Bournonville år 1836 bjöd på premiär på sin version av den franska förlagan, den ena av romantikens stora föreställningar med överjordiska kvinnovarelser – Giselle är den andra. Det var Filippo Taglioni, som år 1832 stod för den franska sylfid-baletten, med libretto av Adolphe Nourrit, och Jean Schneitzhoeffer hade skrivit musiken. Dansösen Marie Taglioni var inspirationen till detta verk om forförelse och undergång, och August Bournonville har skrivit, att ”man kunde græde ved hendes deilige Dands.” (Man kunde falla i gråt över hennes dejliga dans). Han visade upp Marie Taglionis ”underfulde Svæven” (fantastiska svävande) som inspiration för sin begåvade elev Lucile Grahn på dennes utbildningsresa 1834. År 1971 rekonstruerade Pierre Lacotte den franske ur-Sylfiden, och man ser som regel denna version ger på teatrar världen över. I Köpenhamn var det baron Herman Severin Løvenskiold, adelsman och kompositör, som tonsatte balett-tragedien.
Läser man i programmet till den senaste versionen till föreställning, som alltså skulle appellera till danskarna under corona-året, ser man att Bournonville omnämns efter balettchef Nikolaj Hübbe, som har satt sin prägel på en betydande del av repertoaren, både de ryska klassikerna och Bournonville-föreställningarna. Det har inte gagnat föreställningarnas konstnärliga kvalitet, men gläder antagligen chefens bank. Hübbe har också tidigare orkestrerat en version av Sylfiden, i likhet med att Napoli och Et Folkesagn även har varit utsatta för hans hårdhänta behandling – allt enligt receptet på så kallad ”Regie-Theater” från Tyskland: att stöpa om klassikerna. Med August 2.0 plankade han i januari i år, tillsammans med Dinna Bjørn, Thomas Lunds fina koreografiske fantasi över herrarnas dans från de så kallade Bournonville-skoler, ett träningsprogram sammansatt av balletmästaren Hans Beck omkring år 1900.
Hübbes tidigare koreografiska version av Sylfiden, som hade premiär i 2014, var en tuff affär, med huvudsaklig betoning lagd på förhållandet mellan häxan, alternativt trollkarlen Madge – som med sina trollkonster lyckas ta Sylfiden av daga och den förälskade James. Scenografen Bente Lykke Møller, vars scenbilder håller sig till svart och vitt samt de gråzoner som finns däremellan hade lagt hela den skotska klanvärlden tillsammans med naturen på is. Döden var förhärskande och i somliga av föreställningarna var Madge en manlig häxa som med en tungkyss sög ut livet av James som sluteffekt på en kärlekshistoria mellan två icke-menstruerande personer. Det hade lagts mycket krut på att hålla publiken på gott avstånd från Bournonville, och sylfiden själv förlorade sin betydelse, undanskuffad av passionen mellan James och Madge. Hübbe har dessutom vid ett flertal tillfällen givit uttryck för sitt högst personliga engagement för den ”vilda”, sinnesförvirrade James-figururen.
Vad är det nu för något som teatern kallat för ”Nicolai Hübbe, efter August Bournonville”. Vad är den inneboende betydelsen i den nyaste uppsättningen och dess nya scenografi? Till den här versionen har balettchefen allierat sig med Mia Stensgaard (som tidigare har arbetat med hans Et Folkesagn och Svanesøen och DRs populära dramaserie Arvingerne) och Anja Vang Kragh. Balletten har två akter: ett skotskt hem, där vi får möta James’s förlovade Effy och hennes väninnor och vänner, og den natur, Sylfiden härskar över.Den var vid premiären 1836 heltigenom dansk, med vajande grenar i bokskogen. Stensgaard gör det skotska hemmet överdådigt rikt, man befinner sig i en kvävande användning av mönstrade draperier snarare på ett herrgårdshotell på skotska höglandet, men alla de klanrutiga kostymerna har kommit tillbaka igen, nu sydda i korrekt reglementerade längder med skarpa plisseringar. Teaterns program tar fasta på detta, och att det hela är utfört på ett i det närmaste autentiskt skotskt vis.
Precis som med de många färgerna har vi koreografiskt och konceptuellt kommit tillbaka till de traditionella versionerna av Sylfiden, och man anar, att förutom ”Nicolai Hübbe, efter August Bournonville” ser vi den uppfattning återupptagen, som utgörs av traditionen från dansaren och regissören Hans Brenaa, som för tillfället har vidarebefordrats av Anne Marie Wessel Schlüter. I lite mindre grad anas dansösen Sorella Englunds insats, som annars i rollen som Madge i samspel med Nicolai Hübbes James skapade de mest intensiva ögonblick dem emellan på Det Kongelige Teaters scen. Men vid det här laget, börjar man också fråga sig, i hur grad det inverkar i föreställningen att teatern bara är halvfull. Även om dronning Margrethe och hennes lika så balletentusiastisk syster prinsessan Benedikte satt i kungalogen, lyckades spelet på scenen inte nå utöver rampen. De fina dansaren Jón Axel Fransson blev inte riktigt betagen av Ida Praetorius sylfid, och det uppstod aldrig någon erotisk gnista dem emellan. Man saknade verkligen den ”megen Ild i det lidenskabelig Udtryk” (Den myckna elden i det passionerade uttrycket), som Bournonville själv blev så rosad för, när han dansade James vid premiären 1835. Den nyaste Sylfiden verkade i hög grad ganska så pliktmässigt levererad, som en Bournonville i gelé, som skulle lugna ner alla, som anser att den gamla tidens version var mycket bättre. Ida Praetorius långa armar och ben är ett hinder i vägen för att få sylfidens förmåga att sväva i verket, och Kizzy Matiakis Madge var kostymerad som en lyxhippie och saknade psykologiskt uttryck. Man hade ingen aning om varför hon skulle vara så hämndgirig, bortsett från att James kastade ut henne från sin privata fest. Vilken man ju i dessa tider har stor förståelse för.
Som programförklaring för 2020-versionen av Sylfiden har Hübbe skrivit att han går ”all in” på romantik. Om man med det ordet menar ett universum i stil med My Little Pony eller annonser för Victoria’s Secret, har vi i de kroppsnära puder-rosa sylfid-kostymerna och allt dominerande pastellfärger i Stensgaards och Hübbes tolkning av det romantiska. Men ser vi till den anda som bär namnet ”Romantiken”, ger den seneste Sylfide” ingen förståelse för vad som står på spel. På 1830-talet handlade det om, att den farliga skogs-naturen reflekteras i människans splittrade psyke. I romantiken handlar det om avgrunder, djupa sjöar och uppbragta själar överallt – och aldrig någon happy ending..
Bournonville har också låtit ana att sylfiden inte var något idealgestalt. För honom står hon (och verklighetens Lucile Grahn) för en dödsbringande frestelse, en svekfull, dæmonisk och erotisk kraft, som är den inbillade lycka, som ödelägger den verkliga, jordiska lyckan. Detta skulle kuna ha varit en möjlig utgångspunkt om man ville nå ut bortom den traditionella Sylfiden – i stället har vi fått en överdrivet söt chokladask, där skogen absurt nog är inramad av tunga gardiner. På så vis får man all naturmagi på flykten. Premieren demonstrerade dessvärre även, med förtvivlande tydlighet, att corona-restriktioner, när de förutsätter en halvtom teater även dräper samspelet mellan publiken och scenkonstnärerna. Denna interaktion från före pandemiens tid är viktigare, än de flesta kan föreställa sig.

Charlotte Christensen

Fler Recensioner

Annonser