Finsk nycirkus är en skatt som väntar på att upptäckas i det egna hemlandet

Danstidningen har fått en krönika om finsk nycirkus av vår medarbetare i Helsingfors, June Horton-White, som hoppas att fler människor får chans att upptäcka denna glimrande skatt, som bara i sällsynta fall släpps in på de stora fina scenerna. Ingen blir profet i sitt eget hemland, heter det ju, och det verkar fortfarande vara fallet med många fantastiska cirkuskompanier i Finland, som också borde erbjudas möjligheter att oftare spela i Sverige.

Jag höll på med klättring i Helsingfors tillsammans med en kompis, och medan vi rörde oss längs väggarna snackade vi om utbudet av scenkonst 2020. Väninnan sa att hon personligen såg fram mot det överflöd som skulle erbjudas efter coronanerstängningen (när föreställningarna, som ursprungligen var planerade till våren, skulle få sina premiärer samtidigt med alla de övriga planerade premiärerna i höstens repertoar). Den tanken gjorde mig också full av förväntan och jag berättade att jag i augusti tack vare min hunger efter kultur till och med hade gått och tittat på barncirkus. Detta förvånade henne, kanske för att jag inte ens har ett gudbarn att ta med som alibi. Jag själv blev istället överraskad över hur otänkbart det var för henne att visa intresse för ambitiös barncirkus. En till synes kulturellt aktiv tvåbarnsmor och mediaarbetare, hade aldrig tidigare hört talas om nycirkus för barn.
En tröstande tanke skulle det kunna vara att anta att detta bara rörde sig om en människas enstaka blinda fläck. Dock tvingades jag faktiskt (lite motvilligt) erkänna att kompisen förmodligen är en tämligen genomsnittlig finsk kulturkonsument.
Finsk nycirkus är högt skattad runt om i världen och den speciella nordiska stilen hyllas inte sällan på internationella festivaler. Av en eller annan anledning verkar fortfarande den inhemska cirkusen för finländarna själva vara lika med en resande tältcirkus. Exempelvis associerar en av mina släktingar – som åtminstone via mig utsatts för experimentella cirkusföreställningar, fortfarande till cirkusscenen genom att nynna musiken till Gladiatorernas intåg av Fučík.
Ett anledning till okunnigheten handlar förmodligen om spelplatserna. Den nya publiken hittar helt enkelt inte till föreställningarna gömda som de är i Suvilahti (Södervik i helsingforsförorten Sörnäs eller Sörnäinen) och på kulturhusen i de andra förorterna. När ryktet om en fin föreställning går, når det inte den stora allmänheten förän de inhemska föreställningarna är spelade och truppen redan är på europaturné.
Före corona verkade det som om gränsen mellan Helsingfors och Stockholm på många sätt var ganska porös, men när det gäller cirkuskonster och attityderna till den har utbytet faktiskt varit sparsmakat. I Sverige är en nycirkuspionjär som Cirkus Cirkör allmänt känd åtminstone till namnet. I Sverige finns även utbildningar i cirkuskonster på universitetsnivå sedan många år tillbaka.I Finland låter institutionsteatrar i princip inte cirkuskost ingå i spelplanen. Kanske för att det inte uppfattas som ”konst” i lika hög grad som teater och dans, eller kanske för att det är svårare att marknadsföra.
En avgörande faktor för utvecklingen av de framtida levande scenkonsterna, Teaterhögskolan, verkar inte göra sig någon brådska för att omfatta mångfalden av scenkonster – cirkusutbildningar på universitetsnivå verkar än så länge vara en avlägsen dröm i Finland. En hållning som permanentar den fortsatta synen på cirkus som lite dammig barnunderhållning.
Visserligen har Cirko, Finlands nationella centrum för nycirkus gjort ett fantastiskt jobb för att under sin årliga vårfestival se till att nycirkusföreställningar har visats på Finlands nationalteater vid Järnvägstorget i Helsingfors, men hittills har bara utländska gäster visats på stora scenen. Det skulle naturligtvis vara absurt att presentera en australiensisk eller colombiansk produktion i stor skala någon annanstans, men att gömma undan de inhemska talangerna på alltför små scener kan leda till den förvrängda uppfattning att vi inte skulle ha någon egen nycirkus av hög kvalitet. En finländare kan faktiskt bli ärligen förvånad under sitt besök på Edinburgh Fringe Festival, över att få se storslagna satsningar som Race Horse Companys Super Sunday.
I min frustration över hur många fantastiska föreställningar som blir dömda att bara vara till glädje för ett utvalt fåtal på grund av den begränsande synen på vad som anses vara konst, hötter jag förtvivlar med händerna i luften. Lyckligtvis är min vän på spänn och jag rasar bara ner en halv meter innan repet räddar mig.
Jag har inga möjligheter att påverka hur staten väljer att distribuera sitt stöd mellan de olika konsterna, men jag kan ju försöka agera på gräsrotsnivå. För det första kommer jag, när jag har kommit ner på marken, presentera Ilmatila Company’s Atlas och Luis Sartori do Valen & Mira Ravalds Piste, piste, piste för min kompis. Så småningom även WHS:s Phantom Limb och Salla Hakanpääs The Veil Project! Förresten har de ju redan haft premiär nu i höst. Ja då vet hon i varje fall vad hon ska se på Fringe 2021.
Men fortfarande kan några pärlor att avnjutas i år: Aino Venna & Ilona Jänttis Keinu på kulturhuset Caisa i Helsingfors den 19 – 26 november och Race Horse Companys O’DD i Stoa, kulturhuset vid Helsingfors Östra Centrum den 27 – 28 november

June Horton-White

Fler Nyheter