En studie i homosocialitet

Company Soons föreställning Gregarious gör en djupdykning i homosocialt beteende. Två män, Nilas Kronlid och Manel Rosés Moretó, gruffar, tävlar och spänner sig. Samtidigt är de bundna till varandra och har svårt att skiljas åt.
Mitt på scenen står en ensam hoppbräda. Längre till vänster springer de båda männen rakt fram mot publiken. De tävlar i löpning och är klädda som idrottsmän i shorts, linne och springskor. Efteråt är de andfådda och flåsar överdrivet. Manel Rosés Moretó slänger sig på golvet och kravlar mot vattenflaskan. Nilas Kronlid hindrar honom från att dricka och då blir Moretó livlös varpå Kronlid försöker få liv i honom.
Behandlingen av den lealösa kroppen är hårdhänt, för att inte säga brutal. Kronlid visar ingen som helst empati trots att den andre faktiskt skulle kunna vara allvarligt sjuk. Det hela skriker maskulinitet och överdriven mansroll. Samtidigt är scenen så utdragen att det känns som att vänta på Godot.
Så småningom blir det liv i Moretó och de börjar diskutera spela död-teknik. Hela dialogen förs på engelska. Men den leder ingen vart och de hamnar på hoppbrädan, detta efter en stunds brottning utformad som dansant akrobatik där också Kronlid passar på att spela död under några ögonblick.
Samtidigt som de står och väger jämt på hoppbrädan klär de av sig idrottskläderna och tar på sig långbyxor, långärmade tröjor och andra skor. Scenen är belyst av ett varmt solljus och ackompanjeras av välkända kärlekssånger. Efter en del höga hopp på brädan dras landningsmattan bort och in bärs den kinesiska pålen. Själva scenarbetet görs till en underhållande show i sig, nästan mer intressant än själva cirkuskonsterna. Men snart flyger de båda artisterna från hoppbrädan högt upp i pålen och ner igen.
För den som orkar med en timmes manligt socialiserande erbjuder föreställningen ett skickligt utfört artisteri. Ett problem är att artisterna använder sina privata tilltalsnamn, vilket skapar en osäkerhet kring om de spelar roller eller är sig själva. När nycirkusen lägger in olika former av berättelser i sina föreställningar, samtidigt som artisterna fortsätter att vara sig själva på scenen i stället för att spela roller, tippar föreställningarna gärna över och kan uppfattas som privata självbekännelser.
Ett annat problem är engelskan, som tycks vara det genomgående scenspråket i nycirkus, och även i samtida dans. Själv har jag på kort tid sett fyra föreställningar på engelska: Norrdans Our house is on fire, Daae/Nordahls The Viral Dance, Face First Circus Companys Outlines och Soon Circus Companys Gregarious. Eftersom det tycks bli mer och mer talad text i dans- och cirkusföreställningar och inte alla kan engelska kan språkvalet uppfattas som renodlad elitism. Särskilt när kompanierna är helt eller delvis offentligt finansierade samtidigt som föreställningarna skattesubventioneras och ges för en svensktalande publik. Ofta är artisterna dessutom svensktalande och utbildade i Sverige. Och när de inte är det, varför inte lämna ut textblad med översättningar eller använda textmaskin?
Gregarious hade premiär 2018. Nilas Kronlid och Manel Rosés Moretó är utbildade på Stockholms konstnärliga högskola där de gick ut 2010.

Karin Kämsby