Drömmen som brast

August Bournonvilles balett Sylfiden från 1836 är inte bara en av världens äldsta och längst spelade baletter, den är också Den Kongelige Ballets självaste signaturbalett och ett verk, som står den danska balettpubliken så varmt om hjärtat, som om den vore ett folkkär gammal saga av självaste H.C. Andersen. Därför är det också ytterst glädjande att se, att Den Kongelige Ballets nya tolkning av Bournonvilles gamla balett både är väl utformad och vacker. Det är tredje gången som balettmästare Nikolaj Hübbe sätter upp det verket som även ingår i Danmarks så kallade kulturkanon, vilket kan sägas vara tredje gången gillt i detta lyckliga fall.
Att den nya uppdateringen av Sylfiden fungerer så fint, beror inte minst på Anja Vang Kragh och Mia Stensgaards scenografi och kostymer. De två konstnärerna har taget hänsyn till Gammel Scenes förhållandevis lilla scenrum och undvikit att fylla det med tung, gammeldags scenografi i realistisk stil. I stället använder de sig av de av fondridåer och draperingar i kombination med digitalprint och en avancerad ljusdesign, så att mönster och skuggspel uppstår på ett magiskt vis och bilar ett drömlikt, romantiskt universum. Det är en värld där växter växer vilt vidare och det kryper och kravlar av insekter och andra småkryp. Och kostymerna kan ändra färg och därmed uttryck med hjälp av Åsa Frankenbergs spännande ljusdesign. Än är sylfidernes tyllkjolar intensivt rosafärgade, än spökaktigt vita – helt i takt med den dramatiska utvecklingen i baletten. Mitt i detta konstant föränderliga scenlandskap ljuder H. S. Løvenskjolds lätt avläsbara musik som en trogen vägvisare i dramat.
Som det tidstypiska verk Sylfiden är, inrymmer det romantikens tankegods och idéer, som visualiseras fint i den mångfacetterade scenografin. Romantikens motsättningar, det himmelska och jordiska, kropp och själ, idé- och sinnevärld, avspeglas i scenografins tunna och transparenta flor, som får de två världarna att flyta ihop, precis så som skedde för James. Vad är dröm eller verklighet? Det kan James inte längre avgöra, och därför kan han inte längre styra över sitt eget liv.
Vi känner alla igen oss i denna inre splittring mellan det ena och det andra, men vi försöker trots allt att navigera livet vidare framåt, men det för att kunna göra det är James för mycket av en drömmare och han förlorar därför både sin brud, sin drömbild och sig själv. Han havererar. Eller befrias han bara från det jordiska fängelset? Romantikens filosofiska och djupsinniga idéer blir vi aldrig färdiga med att bearbeta och utforska tankemässigt. Därfor är dramaet om James och Sylfiden fortsatt så så intressant och lockande. Bournonvilles balett är inte bara en Hollywoodkomedi med en hystrisk brudgum, som inte dyker upp på sitt eget bröllop. Här är det mycket mer som står på spel, och det är absolut ingen happy end.
Rollbesättningen var på top på premiärkvällen. Som Sylfiden är Ida Praetorius långt mer initiativrik, ivrig och insisterande än tidigare sedda sylfider. Hon är en kvinna, som vet vad hon vill ha och vad hon är värd. Jón Axel Fransson dansar James och gestaltar en drömmande, disträ och verklighetsfrånvänd man, som inte är mogen att gifta sig, men bara är beredd att utforska sina egna flyktiga drömmar. James rival Gurn brukar vara en irriterande och energisk typ. men Benjamin Buza gör karaktären mer spännande än så. Hans Gurn är motsatsen till den drömmande James, han är smart och kalkylerande och går målinriktat efter vad, han önskar sig. Kanske inte sympatiskt, men en mycket igenkännbar karaktär från vår egen cyniska och karriärfokuserade samtid och arbetsliv. Slutligen är det häxan Madge dansad av Kizzy Matiakis, som lyckligtvis inte er utstyrd med en stor hatt, krokig näsa och ansiktet fullt av vårtor, så som vi brukar få se sagans häxa framställd. Hon är bara en kvinna med mycket mörkt smink, som lika gärna kunde ha varit James egen mörka skuggsida eller en klairvoyant spådam – allt efter åskådarnas temperament och fantasi.
Sylfiden version 2020 är den bästa på manga år, för den inte är stelnat i en trist kliché eller omskapat till något helt annat än det, som den egentligen handler om. Nu när baletten är väl uppdaterad så att det tilltalar en nutida estetisk smak och synsätt, men den är fortsatt född ut romantikens splittrade jag, som aldrig kommer att bli ointressant eller inaktuell att ta sig an som scenkonstverk.

Torben Kastrup