En målarbalett!

En Målarbalett! Som tavlor på en utställning dansar de två dansöserna på och i en bild av Helene Billgren. Dansen och bilderna från ett konstnärsskap fogas samman, och glider in i en solid tradition av dans- och bildkonst.
De två dansöserna rör sig vältaligt och kunde vara kvinnor som går, hoppsar, strosar och balan-serar genom Helene Billgrens målningar. Medan dansens och bildernas språk växer naturligt in i varandra, känns de uttalade replikerna överflödiga. Vad gör de där? Det blir särskilt tydligt i den fina, ordlösa, slutsekvensen till stillsam barockmusik.
Öm, spröd, skör säger man om Helene Billgrens bildvärld. Men stark. Örjan Anderssons koreo-grafier sammanfattas inte så enkelt, han har gjort stora verk och små, intima. Främst tänker jag på hans säkra gehör för krävande musik, som dansen till Sjostakovitj stråkkvartetter. Och ofta har den enda scenografin varit ljussättning.
De två dansarna är som hemma i det där lite urvattnat gröna som är Billgrens kolorit. Jenny Nilsson, före detta premiärdansös vid Kungliga Baletten, och Brittanie Brown från senast Skånes dansteater är alldeles olikt lika varandra. Den ena rak, precis, den andra mjukt, intensivt laddad: Örjan Anderssons distinkta rörelser passar dem precis i en serie drömbilder, där omtagningen förstärker overklighetskänslan.
Men det är först i slutet som Promise land kommer hem till sitt förlovade land. Örjan Andersson har säker kontroll över hur dansen fogar in sig i bilden. Vägen dit irrar, men i det vackra slutet glimmar det till om dansarnas lugn i sitt samspel, i själva dansens ro och lyssnande inre.
Det grova pappersark som kramats med Helene Billgren-typiska färger och lagts fram på (de glest utställda) stolarna för publiken tar jag med mig hem. Simmigt grönt och jordfärger – där ligger det och dansar alldeles stilla för sig själv. Jag skulle önskat att Örjan Andersson och Helene Billgren litat till kraften i rörelsen och bilden, två urstarka konstformer.

Margareta Sörenson