Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 25 oktober 2020

Samtidskommentar eller ritual

2020-09-29

Fakta:

Namn: Shift, Cacti
Koreografi: Alexander Ekman
Musik: Mikael Karlsson samt Haydn, Beethoven och Schubert
Ensemble: Kungliga Baletten
Plats: Kungliga Teatern, Stockholm
» https://www.operan.se

Dansarna på scenen är 37, i publiken är vi 50. Men med drygt tjugo planerade föreställningar kommer ändå tusen personer se scenkonst som når bortom pandemins krav och förordningar. Konsten vinner! Alexander Ekman visar återigen att han kan förnya, förtrolla och förgylla dansens enklaste rörelser till storartade bilder.
Det är dunkelt som i en kyrka i operans stora salong. Man letar sig fram till sin ödsligt utspridda plats och hamnar i en slags högtidlighet. Att publiken är så liten i den stora salongen har jag snart glömt inför danskonst som är ett tittskåpsäventyr. Inget kan vara mer disciplinerat än en balettkår, men inget kan gestalta allehanda slags frihet mer träffande. Eller drömmen om friheten.
Alexander Ekman bemästrar att kombinera stor fantasifullhet med sträng form. Lekrum eller kyrka, samtidskommentar eller ritual, gym eller underhållning, ironi och glädje, filmbild eller flämtande kropp – verket Shift slår om från ett till ett annat. Några sekunders vouging, och så, se där, ett par attityder med rötter i barocken.
Dansarna är också utplacerade corona-hänsynsfullt glest över hela den vida scenens yta. De har träningskläder och fula knäskydd, de är slätkammade och vältrimmade, men individualiteten framhävs ty idag är inget klassiskt balettkompani klassisk i sin look. Långa och korta dansare, muskulösa och tunna, män och kvinnor, dansar klassiskt och samtida i det sparsamma ljus som Alexander Ekman designat själv. Mikael Karlssons nykomponerade musik börjar pumpa upp sig som en orgel och hela den stora kåren dansare drar igång i unison men individuell dans.
Shift dansas först och utan paus följer därefter Cacti, ett redan tio år gammalt verk, välkänt på många operascener i världen. Det visar sig vara två verk som hänger ihop; Cacti som brukar dansas av 16 dansare har här omarbetats för 27 dansare, men grundritningen med en vit kvadratisk ruta för varje dansare är densamma. Minimalistiskt i sin yttre stränga form, men överflödande, lekfullt, vackert inuti, och med en gravallvarlig speaker som levererar syrligheter om postmodernismen på scenen. En stråkkvartett ur Hovkapellet kompletterar den inspelade musiken: Haydn, Beethoven, Schubert. Cacti är längre än Shift, och mer detaljerad och utarbetad. Men ingen av dem liknar de stora produktionerna för helaftnar som Midsommarnattsdröm eller Eskapist, också skapade för detta danshus. Där använder Ekman stora penslar och drömmer iväg till surrealistiska höjder, här är det mer på stället marsch-dans.
Shift och Cacti passar precis i Coronans tid: de är som bilder av hur envar människa har sin yta att verka på, och att vi alla är olika men i stort sett gör precis likadant. Det är rörande men också lite löjligt, mycket mänskligt, uppriktigt och behagsjukt på samma gång. Om det varit svårt att samla så många dansare till repetitioner under pandemins hemförlovning, så syns det inte. Här tickar dansens hjärta som ett urverk.

Texten är tidigare publicerad i Expressen den 28/9

Margareta Sörenson

Fler Recensioner

Annonser