Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 25 oktober 2020

Motsättningar i en förtrollande förening

2020-09-19

Fakta:

Namn: Panflutes and Paperwork samt Mnual Focus och 50/50
Ensemble: Performance och musik: Ingrid Berger Myhre och Lasse Passage. Ljus: Edwin van Steenbergen. Kostymer: Min Li. respektive: Koreograf och performer: Mette Ingvartsen. Musik: Deep Purple, Leoncavallo og Cornelius. Lyddesign: Peter Lenarts.
Plats: Edison, Frederiksberg, Köpenhamn
» https://www.dansehallerne.dk

Dansehallerne i Köpenhamn, som år 2017 tvingades lämna Carlsberg-byen, (området i Köpenhamn där det berömda bryggeriet har sina storståtliga tegelbyggnader ö.a.) saknar ännu en fast scen. Men under denna höstsäsong har Dansehallerne med Danjel Andersson i spetsen inlett ett intressant samarbete med Betty Nansen Teatret och dess konstnärliga ledare Elisa Kragerup. Tillsammans presenterar de två institutionerna en rad dansföreställningar på Betty Nansen Teatrets lilla scen, Edison, på Frederiksberg.
Första föreställningen var norska Ingrid Berger Myhres och Lasse Passages duett Panflutes and Paperwork från 2019. Det är just med detta verk, som de båda konstnärerna under 2020 valdes ut bland de lovande och talangfulla koreografer som ingår i det prestigefulla europeiske nätverket Aerowaves.
Skojigt och finurligt undersöker Panflutes and Paperwork förhållandet mellan dans och musik. Utgångspunkten är en ordramsa om Fish’n Chips, som utvecklar sig när det gäller både rytm och tempo och först blir till en enstämmig och sen tvåstämmig sång, och sen kopplas det på rörelser som utvecklas och varieras.
Den ganska minimalistiska föreställningen är ytterst välstrukturerad, men utförs med en avsiktligt opretentiös attityd av de två på scenen, som med humor och ironi även lyckas få med lite pretentiösa konsertattityder och klichéer.
På det hela taget är föreställningen full av motsättningar och överraskningar, där saker och ting inte är som de ser ut att vara eller hur de låter. En dansesekvens med rytminstrumenten claves, som både spelas upp live och på band är mycket fin. Här skapas en illusion om att vi ser ett, och hör något annat, bland annat när claves-instrumenten plötsligt låter som maracas och rainsticks.
Det finns många fina inslag i den sympatiska och lekfulla föreställningen med de två vännerna, som precis som i likhet med dansen och musiken eller kyrkklockor i diskrepans kan ha var sitt eget momentum.
Motsättningar var det även gott om i ett förtrollande dubbelprogram med danska Mette Ingvartsens två första verk, Manual Focus och 50/50, som hade urpremiär i Frankfurt 2003 respektive 2004. Inte så märkligt att Mette Ingvartsen fick ett starkt genomslag med dessa två begåvade och modiga verk, som man nu för första gången fick uppleva under ett och samma program i Danmark.
Små utdrag från de två verken kunde ses i Mette Ingvartsens excellenta performance 69 positions, som Dansehallerne presenterade 2015. Precis som den gången fascinerer den numera 40-åriga dansaren med sitt naturliga och ärliga förhållande till den nakna kroppen.
I Manual Focus delar Mette Ingvartsen scenen med Katja Kolodzieczyk och Kajsa Sandström, som i likhet med henne själv är helt nakna med undantag för en mask med ett gammelmansansikte placerat på kvonnornas nacke. Härmed skapas en intressant hybrid mellan motsättningarna man/kvinna, ung/gammal och stark/svag. Med hög grad av kroppskontroll och flexibilitet i de expressiva ryggarna skapar de tre dansarna effektfullt en illusion om, vad som är fram eller bak på de androgyna kropparna, och behändigt rör sig också dansarna likt fyrbenta djur. Hela tiden med känsla för detaljer i de fascinerande kroppsliga transformationerna, för ”Manual Focus” utgör helt enkelt en genial form av kroppskonst, som vidgar blicken för andra sätt att betrakta kroppen.
I solot 50/50 arbetar Mette Ingvartsen videre med idéen om att ställa samman motsättningar. Den här gången med dekonstruerade element från rockkonsert, cirkus och opera.
Iförd endast tubsockor, sneakers och en stor orange peruk, som täcker över hela huvudet, intar hon inledningsvis scenen med attityd av rockstjärna och gör med ryggen vänd mot publiken en galet accelererande och skakande dans med darrande skinkor till ett trumsolo av Deep Purple.
När hon senare tar av peruken, blir hennes ansikte en ytterst expressiv nästan dansande mask med all världens uttryck och grimascher, precis som om hon bemästrar all världens kroppsuttryck från det vilt spända till gracens charm. Hon kan forma sitt ansikte med clownens sorglustiga drag, och med stor komik ageralidande till Pavarottis operasång, innan hon avslutar med ännu en vilt skakande dans till rockmusik.
Även om 50/50 kanske i högre grad än Manual Focus bär prägel av den tid verket skapades i, är det fortsatt ett ytterst intressant och väl utformat verk. Dubbelprogrammet ger en fin inblick i, varifrån Mette Ingvartsens startade sin framgångsrika koreografiska verksamhet, som fortsatt i hög grad är centrerad kring binära motsättninger.

Vibeke Wern

Fler Recensioner

Annonser