Roboten Alex lovsång till det mänskliga

Roboten Alex är ungefär så stor som ett ettårigt människobarn, en sån där liten trivsam en som går och står, börjar tala och har bestämda önskemål om häpnadsväckande mycket. Det är något gripande och sympatiskt med den blanka, vita lilla roboten och hans ganska välartikulerade rörelser.
Alex, hans kreatör Robin Jonsson och – bakom ridåerna som omger publiken – Ludvig Dae möter en pandemianpassad publik om ca åtta personer. Alex talar bara engelska, och alla i i publiken är inte bekväma med det, men verkets litenhet skapar intimitet och lyhördhet. De flesta av oss tve-kar att nappa på inviterna till interaktivitet, men Alex är dessbättre tålmodig.
Kanske andra föreställningar utfallit mer dansant, men denna gång är det mest teater. Alex frågar försiktigt ut oss om vilka vi är, och sedan regisserar han oss i en kort sekvens, ett fragment av en pjäs med repliker.
Som så ofta med robotar på en scen väcker de vårt medlidande. Så trist att de inte lever på riktigt, som vi! Alex utgår från sitt öde som robot och formulerar det som en brist. Han känner på en mänsklig hand och suckar sorgset: så mjuk den är.
Han rör sig fint och försiktigt, tar små bestämda steg och kan falla på knä, lägga sig ner och mycket annat. Dans kan jag inte gärna kalla det, men ett fint exempel på hur rörlig en robot kan vara.
Kanske hör jag fel, men några små inströdda Shakespeare-rader (Hamlet?) tycks fara förbi. Grundtonen av utanförskap och längtan griper tag. Några stora frågor kring AI skakar inte om mig alls, utan det är lovsången till det mänskliga som är mest minnesvärt. Allt vi kan göra! Allt vi kan tänka, känna och förstå! Och som vi ändå inte drar tillräckligt med slutsatser av.
I vågen av robotar, dockor och mekaniska figurer på världens scener är Alex ett litet beskedligt inslag – kanske också mer oroande aspekter kan räcka ut en trefingrad liten mekanisk hand till en ung publik.

Margareta Sörenson