Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 27 september 2020

Gamla sanningar vädras i banal och sliten inramning

2020-08-24

Fakta:

Namn: The Dark Heart and the Sweet Part
Ensemble: Sandra Medina och Lisen Rosell, Bastad produktion
Plats: Ö2 Scenkonst -
» http://www.ostgotagatan2.se

Hämnden är ljuv, brukar det sägas. Men hämndlystnad hör också till det som förgör människan, berövar henne värdigheten och gör henne till ett djur.
Så enkelt kunde det uttryckas, det som sägs i The Dark Heart and the Sweet Part. Lisen Rosell från Ö2, och tidigare det frejdiga ÖFA-kollektivet, och Sandra Medina som gjort åtskilliga egna och samarbetade verk väljer att göra det enkelt för sig. Alltför enkelt.
Kanske är mina förväntningar för höga? Äntligen en live föreställning där man ansvarsfullt placerar oss i publiken glest, och vi är bara ett 20-tal. Men den stolta deklarationen i programmet att integrera ”feministiska metoder, humor och maktanalys” visar sig vara en historia med svagt manus. De två multikompetenta aktriserna har tagit några exempel från livet på situationer där man velat reagera starkt, men inte vågat. Och så broderar de ut hur de egentligen skulle ha velat handla – fast så maximalt överdrivet att vi alla genast förstår konstruktionen. Den våldsamma hämnden är bara en dröm och ett sätt att stärka sitt jag. Kanske en tänkt ersättning, ett slags terapi.
Överdrift in absurdum är en gammal beprövad humoringrediens; något trivialt får dra iväg till något gränslöst stort och blir just därigenom komiskt. Att bli berövad sin tvättid i tvättstugan är inte jordens undergång, att reagera som om det vore det, saknar sinne för proportioner och blir komiskt. Men hämnden på en gammal pojkvän som slutar i halshuggning och att skända huvudet leder, tyvärr, bara tankarna till talibanmetoder. Där ebbar mitt sinne för humor ut.
Några småroligheter som parodier på manligt beteende kan passera, men är också så ofta sedda att de är som blankslitna. Som teater och koreografi är detta inte imponerande.
Slutets äckel-förnedring i vispgrädde, sylt och slagsmål leder över till ett slut som är en tydlig moralkaka: hämnden gör människan till ett ylande djur. Där håller jag med, men av två vuxna proffs på en scen begär jag mer än att demonstrera det självklara.

Margareta Sörenson

Fler Recensioner

Annonser