Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Torsdag 26 november 2020

Den döende svanen lever vidare – den är ingen fågel utan en idé

2020-08-07

Fakta:

Namn: Lyse Nætter (Ljusa nätter)
Koreografi: Mchail Fokin
Ensemble: Jens-Christian Wandt/Verdensballetten
Plats: Bellevue Teatret i köpenhamnsförorten Klampenborg
» https://www.bellevueteatret.dk/forestillinger/lyse-naetter/

Lördagen den 1 augusti dansade Ida Praetorius Den döende Svanen som del av föreställningen Lyse Nætter (Ljusa nätter) på Bellevue Teatret i Klampenborg. En av balettrepertoarens ikoniska klassiker, som vid varje framförande balanserar på en knivsägg mellan sentimental kliché och äkta patos.
Bortsett från det symbolstarka svanmotivet finns det ingen förbindelse mellan Den döende Svanen och Svansjön.

Tvärtemot är den korta solodansen till Camille Saint-Saëns’ kammarmusik ur Djurens karneval (1886), som Ida Praetorius lördagen den 1. augusti dansade som del av föreställningen Lyse Nætter på Bellevue Teatret i Klampenborg, en slags antites i förhållande till den stora treakters baletten med symfonisk musik av Peter Tjajkovskij. Faktisk representerar den lyriskt-tragiska miniatyren ett ödesdigert, definitivt avsked från romantiken och ett genombrott mot nya uttrycksmöjligheter, som den legendariska ryska ballerinan Anna Pavlova var den första att förlösa.
Verket har varit synonymt med Pavlovas navn, sedan Michail Fokin skapade solot till henne för en välgörenhetsföreställning i Riddarhuset i Sankt Petersburg i december 1905. Ända tills idag, då verket trots sin reella substans ofta uppförs på galaföreställningar och i samband med mindre arrangemang, har den blivit uttolkad i otaliga variationer, alltid balanserande på en knivsägg som innefattar klichéer om klassisk balett och den djupa sanning om konstartens enorma känslomässiga och existentiella potentiale.

Senast under coronakrisen när Misty Copeland från American Ballet Theatre i ett samarbete med 32 ballerinor från 22 balettkompanier under maj månad klippte ihop en version av Den döende svanen och kallade verket Swans for Relief (Jämförande svanar) i syfte att samla ihop pengar till kampen mot covid-19. www.youtube.com/watch?v=PT14o5Wq7gE&feature=youtu.be

En dans för hela kroppen
Idén till baletten var förmodligen Pavlovas, inspirerad av hennes kärlek till svanar och Alfred Lord Tennysons dikt Svanen (1830), och skapelseprocessen var fri och sökande ”Det var nästan en improvisation,” mindes Fokin efteråt. ”Jag dansade framför henne, och hon precis bakom mig. Sen dansade hon medan jag gick vid hennes sida, böjde hennes armar och rättade detaljer i formerna”.

Den döende svanen, som varar 3-4 minuter, har som sådan inte någon handling. Baletttekniskt sett är den inte krävande, men förutsätter i gengäld fysisk expressivitet, särskilt i armar, rygg och hals, förmodligen inspirerat av Isadora Duncans principer. Fokine beskrev det minimalistiska solot som en dans för hela kroppen, inte bara armar och ben.

Den nästan minimalistiska koreografin speglar helt enkelt den grundläggande principen i Saint-Saëns musikaliska struktur, där ballerinans glidande tåspetsdans – pas de bourrée suivi – som i en horisontell linje tecknar pianots harpliknande, rytmiska ackordbrytningar.

Överkroppens fria och strävande figurer anslås i cellons framdrivande och slutligen fallande melodibåge och blir till metaforer, där böljande armar inledningsvis speglar vattnets krusningar, och hur dansösen lyfter sin arm och vilar sitt ansikte mot sin skuldra som en bild av fågelns karakteristiskt långa och s-formade hals. En oväntad balans, där den ena foten lyfts och benet sträcks bakåt i en lång arabesque, avbryter det strama förloppet likt ett skrik som skär igenom tystnaden. Med bakåtsträckta armar och ben i en sittande figur, formger hon fågelns vita, majestätiska vingsegel på vattenspegeln som ett betydelsebärande, ja odödlig utsaga, om renhet, styrka och tro.

Cicero förknippade svanen med poesi och profetior – ”inte utan anledning är svanen helgad Apollon, för att den i den stund den förebådar sin lyckliga död, gör det med en extatisk sång”. Lord Tennyson var i sin diktning även engagerad i frågan om konstens mission som klarseende: Han skrev om konstens ”osynliga tankepilar”, att de kan förändra världen. Här utgjorde svanen en återkommande symbol i hans verk, på samma sätt som den har blivit det inom baletten

Konstens tankepilar
Att av Den döende svanen under en dansk sommarafton förvänta sig mer än en sentimental skildring av ett fågelväsen – som en episk och filosofisk idé om övergången mellan livet och den okända världen, som följer på döden – är kanske att sikta lite för högt.

Men svanen som en bild av konstens kapacitet att konfrontera smärta och känslomässig press med kreativitet och att transformera sorg till glädje och hopp även i en hopplös verklighet, var trots allt möjligt i det förevarande sammanhanget, där dansare bara vid sällsynta tillfällen har möjligheter att dansa, och publiken bara har sällsynta möjligheter att få uppleva den levande konstarten.

I denna här situationen blev Ida Praetorius som budbärare på Bellevue Teatret för att enbart på sin spinkiga kropp och med sin empatiska natur, även om hon som typ är mer av gullig fågelunge än heroisk svan och formmässigt fortfarande ännu inte har hittat sin egen väg in i konstverkets kanon.

Anna Pavlova, som i egenskap av dansare gjorde sig känd för att impulsivt improvisera på scenen, dansade Den döende svanen mer än 4000 gånger, där hon arbetade vidare med Fokines skissartade material, i likhet med Maja Plisetskaja och inte minst Natalia Makarova som under det 20:e århundradet gjorde en markant nytolkning och vidareutvecklade den ursprungliga koreografiska idén mot en standard, som skapar utgångspunkten för de flesta tolkningar idag, och som i sin tur även inneburit starka återverkningar på Svansjöns estetiska uttryck.

Bland de store konstnärernas tolkningar, så verkade det som om Praetorius hade byggt sin version på Plisetskajas dramatiska läsning, men samtidigt som de tysta pas des bourrées och de kraftigt vinklade vingslagen passa för Praetorius’ fysik och teknik, bröt hon med den i sin starka accentuering av vägen tillbaka på tå – hon verkade vilja kommunicera att det är här, döden drar in henne i kampen – bortsett från den legato, som skulle ha passat denna Den Kongelige Ballets danska solists personlighet bättre.

Uliana Lopatkina från Marinskij-baletten i Sankt Petersburg är vår tids stora uttolkare av Den döende svanen. Hon kan på YouTube upplevs i minst fem olika versioner, där även alla fem tolkningarna är burna av samma övertygelse, men med en helt förbluffande genomarbetad nivå av överväganden och genomgångar av olika möjligheter: I alla fem versioner framstår hennes insikter om det sokratiska framför det patetiska; det stoiska mötet med döden.

En sådan perfektionism och konstnärligt djup uppnås naturligtvis bara när generationer bygger vidare på tidigare generationers erfarenheter, traditioner och insikter, här exemplifierat av den blodröda rubinbrosch, som Lopatkina under alla fem inspelningar – och som alla ballerinor på Marinskij-teatret – bär på bröstet, inte bara som en bild av såret som blev svanens dödsstöt, men som ett adelsmärke.

Se även alexandermeinertz.dk

Alexander Meinertz

Fler Recensioner

Annonser