Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Onsdag 15 juli 2020

Jagets eventuella tillblivelse online

2020-05-28

Fakta:

Namn: #ASIFILOOKEDLIKEME
Koreografi: Fabio Liberti
Musik: Per-Henrik Mäenpää
Ensemble: Performer: Arina Trostyanetskaya Lysdesign: Andreas Buhl Scenografi: Eilev Skinnarmo
Plats: Teatret Sort Hvid Köpenhamn
» https://www.youtube.com/watch?v=TC1KySGCyf8

Det går inte att tänka sig att man kan ha tråkigt när det gäller den underhållning som finns att se på nätet i dessa Coronatider. Även den som inskränker sig genremässigt till balett, modern dans och performance erbjuds väldigt mycket överallt. På Youtube går det att hitta överraskande många danspärlor, likaså på diverse tv-stationers onlineplattformar och i sociala medier finns mycket att hitta för dansintresserade. Olika teatrar över hela världen har likaså lagt ut gratis föreställningar på sina hemsidar för att ge oss kulturella vitaminer som diverse kommerciella streamingtjänster inte är lika bra på att leverera. För den som har ett danskt sjukförsäkringsbevis (som alla som bor i Danmark har) har också tillgång till folkbiblioteken som under många år har erbjudit mängder av online-möjligheter. Således kan alla läsa dansartiklar online. Artiklar som tidigare har publicerats i tidskrifter och dagstidningar. På folkbibliotekens filmtjänst Filmstriben.dk, kan man se massor av kvalitetsfilm, däribland många dokumentärfilmer och spelfilmer som har dans som tema. Som om inte detta var nog har man även som låntagare på biblioteken tillgång till Medici.tv där det ligger otaliga dansföreställningar och dokumentärfilmer om dans, av skyhög kvalitet.
Det råder med andra ord hård konkurrens om dansentusiasternas uppmärksamhet från gratis onlineplattformar
Här finns även den italienske koreografen Fabio Libertis föreställning #ASIFILOOKEDLIKEME med den ryska performern Arina Trostyanetskaya. Föreställningen som handlar om skillnaden mellan själva verkligheten och det virtuella har just haft premiär på Youtube, från en inspelning på teatret Sort/Hvid. Ämnet är inte nytt det har under många år varit föremål för många scenföreställningar som har haft ambitionen att förmedla och tolka vår digitala samtid. Heller inte människans egen iscensättning av sitt liv och narcissistiska dyrkan av det är ny. Den filosofiska attitydrelativismen blomstrade redan i 1960- och 70-talens litteratur, där författarna beskrev människans situationsbestämda och individualistiska hållning till verkligheten i en konstant föränderlig värld. Är inte selfie-trenden bara en form av demokratisering av forna tiders porträttkonst, då bara de mest välbeställda och mäktiga människorna hade möjligheter att låta sig porträtteras på just det vis som de själva önskade sig uppfattas och visas upp?
Föreställningen. försöker #ASIFILOOKEDLIKEME visa på att vår onlinetillvaro och selfiekultur inte bara är frågan om ren narcissism, men också tyder på ett behov av social kontakt och därmed behovet att bli bekräftad och accepterad av andra. I detta sökande skapar vi mängder av bilder av oss själva, som kanske egentligen inte har så mycket att göra med vilka vi är. Våra spegelbilder förvrängs av våra konstanta redigering av oss själva i jakt efter det perfekta självporträttet. Härmed flyter gränserna för det verkliga och det overkliga/virtuella ihop så att fråga blir: Vad är sant och vad är inte sant. Vem är jag egentligen, frågar föreställningen? Detta är absolut inte heller något nytt spörsmål, detta har konstnärer frågat sig sedan tidernas gryning och vänt och vridit på sen dess. Som utgångspunkt verkar föreställningens tema således redan från början vara för sent ute eller i varje fall föråldrat. Men har kanske föreställningen istället något formmässigt att komma med, nu när den är gjord för onlimemediet? Dessvärre inte. För när man ska använda sig av ett anteckningsblock och teckna på ett vanligt fysiskt pappersark i en föreställning om onlineidentitet, så har man redan givit upp på förhand.
Först får vi höra en lång wikipedia-monolog om våra göranden och låtanden på sociala medier. Framförd som en lång ramsa utan någon speciell betoning, så att det nästan blir obegripligt. Sen sätter sig Arina Trostyanetskaya framför sin dator med inbyggd kamera, vars bilder av hennes ansikte, ett öga, ett knä eller en armbåge projiceras över på flera skärmar. De många jagen som pratar med sig själva i flera upplagor på de olika skärmarna. De många jagen som även snackar sinsemellan ändar med en kakafoni, ett öronbedövande larm, som inte alls ger något svar på frågan om vem jag är. Att det så ofta larmar på de sociala medierna, så att inte själva budskapet når ut är kanske föreställningens bästa (och enda) och mest genomtänkta scen.
På teatern kan man inte gå och hämta en kopp kaffe mitt under föreställningen, eller kolla sin telefon, men det kan man ju hemma hos sig i vardagsrummet.
Därför måste en föreställning som är gjord för att visas online, verkligen vara ytterligt välgjord om de ska kunna tävla med alla de distraktioner som finns i hemmet, fysiska såväl som virtuella. Under föreställningens gång tog jag fram min telefon och via diverse sociala medier hittade jag snabbt fram till flera glada amatörer som behandlade samma ämne som #ASIFILOOKEDLIKEME med betydligt mer humor och självironi. Även om vi är Coronadrabbade och törstar efter kulturella upplevelser, är att vi alltså inte så uthungrade att vi lapar i oss vad som helst. Men så är det ju trots allt bra att det under livevisningen av föreställningen fanns möjligheter att chatta, så att vänner och kollegor kunde kommentera och uttrycka sitt gillande över föreställningen via ”likes”.

Torben Kastrup

Fler Recensioner

Annonser