Livestreamad välbalanserad komposition på Weld

Dansen drabbas kanske hårdast av scenkonsterna när Corona-epidemin vänder upp och ner och ut och in på konst- och kulturliv. Med undantag för de största operahusen är dansen en fri fågel som fångas in i olika kulturpolitiska nätverk av lite större scener som kan ta emot något så smalt, så svårt, så speciellt som dans. Denna eviga stämpel! Dans är inte konstigare än annan konst!
Teatern har sina hus och sina manustexter, dansen är en flyttfågel. Samtidigt behöver dansarna träna dagligen någonstans, samtidigt måste den fria dansens producenter uppfinna hjulet gång på gång för att nå ut och få finnas.
Så mycket roligare att det är lilla Weld, ofta inte så lättillgänglig men alltid i framkant, som helt tufft streamat en premiär och dansar i dagarna tre. Minimalismen kommer med formen. Ensam framför skärmen iakttar jag en ensam dansare och hennes bygge av bilder och associationer. Jag sitter med spetsade öron som ett nervöst rådjur: vad är det som låter? Hennes steg, det stora vita tyget som prasslar, frasar. Kajsa Sandströms En spegel i handen är stillsam som en sorgedikt, vacker som ett besök i en katedral, utforskande som ett terapisamtal. Klockren dansmodernism i (minst) tredje generation: kroppen, rummet, det vardagliga materialen (tyger, spegeln, betongväggen). Lika mycket bildkonst som rörelsekonst, filmade avsnitt och live-dans, en välbalanserad komposition. Kajsa Sandström står för koreografi, dans, bild och text, men har flera medarbetare: Rebecka Holmström, ljud, Ronald Salas, ljus – kamera och klippning som ser ut att glida in i varandra sömlöst.
Filmade avsnitt inleder och så – svish, rycker dansaren, klädd i vitt, ner den vita projektionsdukten duken i Welds betongrum, och övergår till att arbeta med den på golvet. Hon lever i, med och under den, och viker den så småningom till en liten fyrkant. För att sen slå ut den och sakta snurr-ledes dra ihop den till ett bo, en blomma, ett barn? Som hon försiktigt lyfter upp och bär bort.
Så många gånger jag varit där, hos WELD. Så ofta jag lagt pannan i djupa veck och fått anstränga mig för att kunna gå ett verk till mötes. Den här gången är det enkelt. Jag är där igen, Kajsa Sandström ser mig rakt in i ögonen och jag ser i någon mening mer än jag brukar. Och jo, jag saknar doften och känslan, och det kan inte ersätta upplevelsen där och då – men vetskapen att detta sker i samma nu som jag betraktar verket spelar en roll jag knappt visste fanns.
Och tapperhetsmedalj till lilla Weld som skapar något nytt, vackert och hållbart.

Margareta Sörenson