Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 01 juni 2020

Scenkonst om sex kommer ungdomar till mötes

2020-04-17

Fakta:

Namn: Sex
Koreografi: Monika Milocco
Författare: Manus: Mats Kjelbye
Musik: Grazyna Bacewicz, Ethel Smyth, Elfrida Andrée, Carin Malmlöf Forssling, Rebecca Clarke, samt Tomas Elfstadius i samarbete med Aurelia Rey.
Ensemble: Regionteater väst dans och Göteborgs symfoniker: Presentatör: Aurelia Dey Dansare: Camille Marchadour, Kyrie Oda, Johan Forsberg Musiker: Tove Lund, Daina Mateikaite, Märta Ericsson, Gregor Wybraniec
Plats: Visas på gso.se, på webben eller i appen
» https://www.gso.se/gsoplay/klipp/premiar-dansforestallningen-sex/, https://www.regionteatervast.se/forestallningar/sex/

När inte skolungdomarna kan komma till scenkonsten kommer scenkonsten till skolungdomarna – där de är, vid skärmarna. Alltså fick dans- och musikföreställningen Sex digital premiär på gsoplay. Föreställningen är ett samarbete mellan Regionteater väst dans och Göteborgs symfoniker och skulle under våren ha spelats för sammanlagt ett par tusen ungdomar i Stenhammarsalen på Göteborgs konserthus.
Coronapandemin satte stopp för det. Istället ges nu Sex i inspelad version på nätet. En kreativ lösning i takt med virustiden.
Sex kretsar, som titeln antyder, kring ett ämne som i hög grad utmanar människor i de tidiga tonåren. Mest handlar det om den vingliga vägen dit; om att hantera de känslor och situationer som föder en begynnande lust till sex.
En person som jag känner vände sig nyförälskad till biblioteket och bad om hjälp att hitta böcker om hur det är när man bli kär. En vänlig och förstående bibliotekarie förde milt den kunskapshungrande till hyllan för psykologi. Riktigt så handfast är inte Sex, men det finns ett välvilligt pedagogiskt anslag som blir extra tydligt i den digitala formens blandning av närhet och distans.
Göteborgs symfoniker bidrar med en stråkkvartett och en väl avvägd musikalisk blandning som sprider skiftande stämningslägen. Stråkarna både darrar och smeker. Musikerna sitter på ena sidan av scenen. Från Regionteater väst dans deltar tre dansare, ibland förstärkta av den mångsidiga scenkonstnären Aurelia Dey, som har rollen som sammanbindande presentatör. Hon inleder i närbild, sittande på scenkanten med de övriga runt omkring. Det är en direkt och tydlig öppning, men med föreställningens gång tenderar Deys återkommande och förklarande reflektioner att skänka hela Sex en känsla av UR-program. Jag undrar så hur partierna hade fungerat med scenens avstånd inför en salong full med levande skolpublik. Kanske hade snacket i Mats Kjelbyes manus då blivit lika förtroendeingivande och tydligt, men med befriande distans. Närbilden rätt in i kameran blir nu alltför skolmässigt förklarande, hur avspänd och sympatisk Aurelia Dey än är.
Musikernas aktiva närvaro, som förstås var tänkt som viktig del i föreställningen, försvinner lite i den filmade versionen. Kamerorna är mer koncentrerade på dansarna och Dey. I liveformat hade kvartettens samspel fått en tydligare koppling till ämnet och även ett alternativt blickfång att vila i med de omtumlande känslorna.
Monika Miloccos koreografi bygger på rörelser med ungt uttryck. Moves som de unga lätt kan känna igen. Detaljer i kroppsspråk- och hållning är lika viktiga som avancerade steg. Dansen förmedlar vad som händer i kroppen och de tre dansarnas känsliga uttryck klarar sig utmärkt bra utan uttolkande text. Trion har ett samspel som upphäver över- och underordning på ett föredömligt sätt. Mobiltelefonerna spelar bärande roller. Hur tar jag mig ut? är en viktig fråga för den som befinner sig i en ny skör kärleksrelation. Aurelia Dey poserar fram ett helt galleri.
Stenhammarsalen är en osexig miljö. Den textila fonden ger spelrum för Mauritz de Vries sobra ljusdesign, i övrigt är scenen renskalad på allt utom dansare, musiker och de stolar de sitter på. Och lugn, här förekommer inget naket. Befriande nog satsar Sex inte alls på flämtande action. Här finns istället reflektion och innerliga uttryck för känslor som tar kroppen i besittning.
Att komma nära de dansande kropparna brukar jag hävda är ett sätt att få kontakt med dansen som konst. Sex möter sin publik både nära och på smittfri distans.

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten

Lis Hellström Sveningson

Fler Recensioner

Annonser