Hoppa till sidans innehåll
Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Torsdag 18 april 2024

Festivalen Eareye på Inkonst om röstens och rörelsens möjligheter

2020-03-18

Fakta:

Namn: Dans-performancefestivalen EarEye: Screensaver Series, Breathtaking, Way Forward Touch, inging
Plats: Inkonst i Malmö 5-7 mars.
» http://inkonst.com

Fem kvinnliga dansare/performers rör sig på rad tillsammans över golvet, sittande eller liggande, som ett levande fartyg över havet på scenen på Inkonst, där vi i publiken sitter på golvet runtomkring, i nära kontakt med föreställningen Screensaver Series av Janine Harrington.
I ständigt förändring rör sig de fem från olika positioner, som sittande längst bak i raden i båten eller i gruppen. De ställer sig upp eller kryper fram mellan de andra på ett närmast surrealistiskt vis, som en stor levande kropp i oavbruten rörelse. De är intensivt tillsammans, som om de formade ett modernistiskt konstverk, kanske rysk futurism under en utopisk tid.
Denna starka, mångfacetterade kropp utstrålar en starkt vibrerande energi som sprider sig ut över det stora golvet och publiken blir delaktig i denna kommunicerande kroppsfigur där dansarna har ovanligt färgglada och mönstrade kläder. Det är blommiga, rutiga, prickiga långbyxor och tröjor. I en dryg timme pågår denna resa genom tid och rum där de som finns längst bak i gruppen eller kanske båten snart står i fören och styr (osynligt) resan vidare framåt, mot ett okänt mål eller framtid.
En fascinerande föreställning, komisk, dramatisk, dynamisk – en av höjdpunkterna i Eareye – dans- och performancefestivalen som ägde rum 5-7 mars på Inkonst i Malmö. En festival som arrangerades för allra första gången. Curator och initiativtagare är dansaren och koreografen Alma Söderberg.
Innan dess hölls ett spännande samtal mellan de båda koreograferna Alma Söderberg och Moa Franzén om hur relationen mellan ljud och dans eller performance kan uppfattas och utvecklas. De talar även om hur ljud och visuell konst kan utvecklas och hur rösten kan leverera retorik, manipulation, tystnad, och hur den, enligt Moa Franzén skulle kunna stå för någonting helt annat. Alma berättar om sin erfarenhet av att dansa flamenco, med fokus på rytm och röst samt ljud och dans, samtidigt. Hon menar att rösten kan ge en annan sorts ”agency”(förmedling alt.medverkan). Moa anser att tystnad på scen kan ha historiska samband med kvinnliga roller, som exempel på strategier av motstånd – en röst som en del av kroppen – och hon läser ur en bok om röst och sång. Alma talar om hur viktigt Deborah Hays arbete är för henne. Koreografen Deborah Hays The Match invigde festivalen med dansare från Cullberg. (se recension här nedan från The Match när den gavs på Dansescenen i Köpenhamn.)
Därefter ges föreställningen Breathtaking av och med Tian Rotteveel, en dansare och performer från Berlin.
Det är en lätt ironisk anti-föreställning där Rotteveel rör sig försiktigt genom rummet, ofta bakom publiken.
Han skapar sin egen ljudbild och har även som instrument en svart sampler på golvet. Ibland skapar han sitt ljud utanför scenen, hänger vid utkanten av ridån och börjar till slut rita ett slags graffiti på väggen med vit krita. Alltsammans i takt med ljudet han skapar – kanske är det som i protest.
Dagen därpå ges föreläsningen Way Forward Touch med såväl ljud, som bild och skulptur, skapad av Cecilia Bengtson, en svensk konstnär som arbetar i Amsterdam. År 2016 gjorde hon en lerskulptur som stod i symbios med en bit av en stock, hängd i taket med ett rep. Till konstverket som rör sig i takt och har titeln Pendulum hörde också en sång.
Konstnären har hållit en workshop med synskadade som fått göra skulpturer i lera som en improvisation, med ljud, sång. Vi i publiken får se filmklipp från denna och andra workshops, som handlar om ljud i kombination med konst.
Dessförinnan får vi se föreställningen inging av och med Jeanine Durning, koreograf och performer baserad i New York, som gör sitt solo med krav på maximalt 50 personer i publiken. De sitter på stolar utspridda här och var i lokalen. En smal gestalt i svart rör sig runtomkring i rummet, hela tiden under det att ord upprepas, om och om igen, som ett slags indirekt kommunikation.
Först sparsamt och lågmält, därefter växer föreställningen med sina uttryck, fysiskt och verbalt. Hon sätter sig vid ett skrivbord med en hög böcker framför sig, ställer sig upp på bordet och dyker ner mellan stolarna medan hennes ord, repetitivt fyller rummet. Alltsammans inger en känsla av Becketts I väntan på Godot i denna ständigt pågående, existentiella föreställning där ljudet spelar sin egen roll. Rösten och kroppen får en annan större betydelse i inging, och hela festivalen Eareye visar upp kroppens och röstens resurser på nytt sätt. Det ät provokativt och konstnärligt intressant. Det öppnar för nya perspektiv inom scenkonster som dans och performance.

Ingela Brovik

Fler Recensioner

Annonser