Med Deborah Hay runt i världen

Sedan Dansehallerne 2017 tvingades lämna Carlsberg-byen, har detta danska resurscentrum för dans och koreografi inte haft en fast scene. Men i fyra veckor i februari/mars har Dansehallerne gladeligen intagit Pakhus 11 i Nordhavn på Østerbro. En flott byggnad med rå tegelfasad, som utgör en fin inramning på det välmatade programmet som dels innehåller de legendariska amerikanska dansarna och koreograferna Deborah Hay och Steve Paxton, dels några av de mest inflytelserika yngre koreograferna från den dansk/nordiska dansscenen som bland annat two-women-machine-show, Jon R. Skulberg och Marie Topp.
Både Deborah Hay (f. 1941) och Steve Paxton (f. 1939) var i början av 1960-talet en del av de postmoderna danspionjärerna på Judson Church i New York och har senare varit bland de förgrundsgestalter som har haft stark inverkan inom det experimenterande dansfältet.
Efter en inspirerande presentationsaften den 3 mars av online publicerings- och forskningsprojektet Conversations in Vermont: Steve Paxton, som även inkluderade ett intressant och härligt skype-samtal mellan Myriam van Imschoot på Pakhus 11 och Steve Paxton i sitt hem i Vermont, var det den 7-8 mars Deborah Hay som stod i centrum på Pakhus 11. Här gavs både prov på levande dans på scenen med Cullberg-kompaniet, skype-intervju hemma hos Deborah Hay i hennes hem i Texas och visning av Peter Humble och David Youngs dokumentärfilm Alignment is everywhere (2019), som har filmats i Australien. Ett poetiskt porträtt av Deborah Hay, där hon reflekterer över liv och död och sin konstnärsgärning.
Det ursprungligen annonserade Deborah Hay-programmet bestod av Cullberg-kompaniet i kvartetten The Match och solot The Man who grew common in wisdom. Men på grund av sjukdom blev soloverket inställt och ersatt av skype-intervjun och filmen. Inget dåligt byte, för på så sätt fick publiken också ett personligt intryck av Deborah Hay, som via skype även besvarade publikens direkta frågor på Pakhus 11 om The Match och Alignment is everywhere.
The Match” hade ursprungligen premiär i New York i 2004, där det erhöll en Bessie Award. Som huskoreograf hos Cullberg 2019-2021 valde Deborah Hay att sätta upp verket igen 2019 med det svenska kompaniet.
Som Michail Baryshnikov skriver om Deborah Hay i det tryckta programmet till The Match: ”Hennes kreativa process ligger i brytningspunkten mellan form och frihet”. Det är just denna dualism mellan form och frihet, man även upplever som åskådare till The Match, vars titel ger associationer till både en kamp och att matcha varandra.
Det är ett förunderligt uppfinningsrikt spektrum av rörelser och känslor i The Match, där de fyra mycket olika och personliga dansarna uttrycker sig inom en stor på golvet markerad fyrkan, av samma typ som brukar finnas på en sport- eller tävlingsarenor. Totalt sex dansare deltar till ”The Match”, men bara fyra medverkar samtidigt i de enskilda delarna, där solon skiftas mellan dansarna i varje del av föreställningen.
Med metronomisk precision ser jeg Agnieszka Sjökvist Dlugoszewska inleda verket med ett solo, där hon med små rytmiska steg i mjuka skor utforskar det kvadratiska rummet. Senare ser jag den långa flexibla Adam Schütt på bara fötter i en skojigt expressivt solo, där han strittar iväg med de långe ben och fötter. Anand Bolders humoristiska och inledningsvis vilt teatraliska inslag följs av ett fascinerande och organiskt och mekaniskt solo med lustiga djupa buh-ljud helt nere från magen och små blob-ljud från läpparna. Ett solo, som också visar på förfall, när Bolders liknar och låter som en maskin som stannar upp. Iförd kjol och t-shirt står Eleanor Campbell i sitt avslutande farväl-solo bara lugnt och tittar.
Mellan dessa solon är det fina dynamiska och varierande inslag med de fyre expressive dansarna, som försöker rätta sig efter varandra. Alla besitter en stark närvarokänsla och koreografin använder sig väl av rummets olika riktningar och varieras mellan upprättstående rörelser och rullande, kravlande och andra slags rörelser nere på golvet.
Det finns ingen musik till The Match, men massor av ljud i form av dansarnas bruk av mun-, röst-, och språkljud samt de rytmiska ljuden från själva dansstegen. På ett mycket effektfullt sätt använder sig Deborah Hay av dansarnas röster i sin koreografi som en förlängning av dansens rörelser.
Koreografi som både består av ljud och rörelse var just temat för en intressant artist talk mellan de svenska konstnärerna Alma Söderberg, Stina Fors, Olivia Riviere och Lisen Pousette, som hölls den 8 mars i Pakhus 11 i samband med Deborah Hay-programmet.

Vibeke Wern