Spektakulärt myller och centrifugalt driv

Den klassiska baletten strävade uppåt. Med rena, klara linjer svävade ballerinan högt på tå. De manliga dansarna for ut i höga språng och skulle helst för bråkdelen av en sekund hänga fritt i luften. Senare tiders dansformer söker sig istället mot jorden. Golvet och tyngden ger rörelserna både kraft och mening. Danskonsten är idag ett vidgat fält, men fortfarande hör dansarnas förmåga att både lyfta och landa till det som skapar dynamik i en koreografi. Tekniskt kräver det kroppskontroll och balans, men för att bli konst behövs även nyanser och gestaltning av en idé. I det spänningsfältet rör sig Göteborgsoperans nya danskväll Beyond.
Titeln skapar förväntningar på något bortom det vanliga. Förhandsinformationen lockar med magnetiskt flygande dans. Och visst får vi se färder i luften, liksom tyngdlagens obevekliga kraft, men det bidrar också till att Beyond som helhet blir mer spektakulär idé än fördjupad dans.
Kvällen består av två helt nya stycken, av nya europeiska koreografer som är uppburna och internationellt verksamma. Bakom inledande Au revoir står duon Honji Wang och Sébastien Ramirez. Wangs erfarenheter av hip hop och kampsport liksom Ramirez specialintresse för dans i hängande linor smälter tydligt in i koreografin.
En ung röst talar om robotar, överbefolkningen och datorer som tar över. Det är svårt att uppfatta i mörkret, men de ord jag hör ger en mörk grundton. När det sparsamma ljuset släpps på – David Stokholms ljusdesign jobbar mycket med mörker, hela kvällen – sitter dansaren Yasmin Mahmoud i lotusställning, på en kub. Strax lyfter hon, högt ovan scengolvet, i en vacker levitation. Benen lösgör sig med ett lätt sprattel. På golvet inleder kuben ett rörligt liv. Den spännande upptakten får ett abrupt slut när fondens mur – tänk jättelika gatstenar, ett varningstecken i Göteborg – rämnar med ett skott. In väller svarta, maskerade figurer och inleder en kamp, fylld av våld och dansanta slagsmål. Vincenzo Lamangas musik höjs från fräsande knaster till mullrande grottekvarn, dansen blir ett obönhörligt maskineri. Myllret samlas ett ögonblick i en organisk klump, i nästa står dansarna på synkroniserade led. I ett parti motas en ensam dansare i ett nät av pinnar över scenen. Det är kusligt elegant.
Honji Wang och Sébastien Ramirez manar fram olika tillstånd, signalerade med fanor. Mörkret viker för ett ljusare lugn. Mullret övergår i en musik med långa stråkdrag och kvinnor med extremt långa flätor öppnar för mjukare rörelser. Vila och gemenskap, rent av ömhet brer ut sig i takt med att scenen befolkas. Uppefter tornen i fonden springer dansare i linor, upp och ner. Trots den avslappnade stämningen finns kroppsdisciplinen kvar. Snart flyger en dansare ”fritt” över scenen. Bäst som jag undrar var allt ska landa kommer ett överraskade slut.
Efter paus tar Yoann Bourgeois Hurricane fart. Koreografen har en bakgrund i cirkus och är van att tampas med naturlagarnas inverkan på kroppen. På en roterande skiva utmanar han dansarnas balans. Livet passerar i cirkulationen. Först i maklig takt med strödda attribut. Efterhand fylls skivan av människor i vardag och fest. När farten ökar åker allt oväsentligt av. Bara människorna finns kvar, utlämnade åt snurren. Dansarna håller i och om varandra, springer och hoppar – även över den som faller – för att bemästra kraften som driver dem. En stor lyftkran plockar kroppar i och ur rotationen. Hurricane ger en bild av samtidens hets, men precis som med Au revoir hade jag önskat att formen hade rymt ett mer fördjupat innehåll. Att Beyond hade lämnat något att bära med bortom kvällen på Operan.

Programmet Beyond spelas t o m 19 april.

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten

Lis Hellström Sveningson