När improvisationsteater slutar som en film

Som en häst i dressyr trippar Agnieszka Sjökvist Dlugoszewska runt på scenen och skrittar runt rummet. Golvet blir i det närmaste till en målarduk där hennes fötter tecknar osynliga abstrakta figurer. Med detta solo börjar föreställningen The Match av Deborah Hay. Det abstrakta verket blev till ett koreografiskt genombrott och vändpunkt i Deborah Hays koreografiska karriär, som vid den tiden hade kört fast i sitt koreografiska arbete och färdig att ge upp dansen och ta ett butiksjobb för att komma vidare i sitt liv.
I The Match undersöker den amerikanska koreografen, vad som sker, när de fyra dansarna inne i den koreografiska strukturen får en rad uppgifter att individuellt utforska. Fyra solon inom en ram, skulle man kunna säga. Dessa solon utförs inte i någon förutbestämd ordning, den blir däremot avgjord av performerna under föreställningens gång. Verket blir således, varje gång det uppförs, en match mellan de improviserande performerna. Det är självklart ett koncept, som kräver att dansarna är intensivt närvarande och ständigt beredda, vilket ger verket en vibrerande nerv, som kanske är dess främsta styrka.
Det finns ingen musik i The Match, men både Adam Schütt och Anand Bolder skapar själva ljud under deras solon. Deras rösters nonsenssnack, som yttras blir så att säga förlängningar av deras kroppar. Särskilt Anand Bolder skapar ett lustigt och underhållande solo, som är en duett mellan hans kropp och hans stämma.
När man ser Deborah Hays verk går tankarna automatiskt tilbaka till den experimentella amerikanska konstscenen på 1960-talet. Även om The Match är från 2004, verkar verket mer besläktat med de konstnärliga experimenten 50 år tidigare: Happenings, konceptkunst minimalism, improvisation och performance utan begripligt tal och musik.
Efter pausen skulle vi ha sett solot The Man Who Grew Common in Wisdom med Eva Mohn, men hon hade dessvärre blivit sjuk, så vad ställer man upp med när man insisterar på att det ska handla om Deborah Hay?
Cullberg och Deborah Hay matchar utan tvivel väl tillsammans, men det som ersätter The Man Who Grew Common in Wisdom var inte det allra bäst matchande valet. Dansehallernes direktör och konstnärliga ledare Danjel Andersson intervjuvade Deborah Hay live från Austin i Texas. Via skype på storskärm kunde vi få höra hur Danjel Andersson kastade ut ord som ”dans”, ”dansare”, ”nödvändigt” och ”demokrati”, som Deborah Hay skulle kommentera. Det konceptet funkade inte, och vi fick i det närmaste likartade osäkra svar på alla ord. Istället för denna misslyckade intervju och hopplösa publiksamtal skulle vi hellre ha velat höra mer om det verk som vi just hade fått se.
På samma storskärm kunde vi till slut få se den korta konstfilmen Alignment is everywhere (2019), där Deborah Hay bland annat filosoferar över, varför hon hellre skulle vilja komposteras istället för att brännas. Det blev alldeles för likgiltigt och nördigt. Ska man verkligen visa film på teatern? På en kväll där det handlade om improvisation, blev den improviserade underhållningen ett exempel på, hur man absolut inte ska improvisera. Så hellre sätta en DJ på scenen och göra om det fina Pakhus 11 till en nattklubb med dansgolv.

Torben Kastrup